om att lyssna…

  Inte långt från där jag bor ligger ett parkområde och i det parkområdet finns ett berg och på det berget kan man se Stockholm i alla väderstreck. Ja, inte bara Stockholm, jag kan se skogarna söder om staden och jag kan se tågen rulla in från Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Norrköping, Hallsberg och många fler städer. Jag ser olika kyrktorn sticka upp ovanför husen och efter att ha bott i staden drygt 20 år så kan jag dessutom namnet på flera av dem. Jag kan inte se mitt hem men jag kan se delar av det kvarter som är mitt, eller vårt och jag kan se och förundras över riktningar till olika kända byggnader och torn. Jag inser att gatunätet luras när jag skapar min egna geografi över staden, för när jag har möjlighet att se hur allt hänger samman stämmer det inte med min bild av vad som ligger åt samma håll.  När jag står där på höjden och spanar ut över staden hör jag hur fågellivet vaknat och jag hör hur fåglar av samma sort kommunicerar med varandra från olika riktningar. Det är en fanta

 "I have nothing to say, and I am saying it"  Ett citat från John Cage som säger så mycket genom att inte säga någonting och dessutom påstå att det är värt att uttrycka i ord. Jag känner på mig att jag vet vad han menar, som det stycke han komponerade med namnet ASLSP (As Slow as Possible), det stycke som sattes upp i en kyrka i Halberstadt, Tyskland. Stycket tog sin början 2001 och kommer att hålla på i 639 år. Det är länge, väldigt länge. Men det mest intressanta idag är att stycket börjar med en paus, en paus som varade i två år.  "I have nothing to say, and I am saying it" 

Utdrag ur en längre text om att komponera i stunden: …Genom att låta kroppen röra sig tillsammans med fraserna som skapas skickar man ut inviter till de andra i rummet att reagera på, antingen att följa med i ett tema eller att göra valet att rytmiskt ackompanjera eller spela en kontrapunktisk motstämma. De fraser och rytmer som skapas kommer i sig att förebåda framtida val så att musiken utvecklas och komponerar sig själv i en undermedveten kollektiv ström. Så snart detta samspel är igång så kommer även själva ljuden som framskapas få samma signalfunktion som kroppsrörelserna; det sker nu en icke verbal kommunikation på flera plan mellan de personer som befinner sig i rummet. Lägger vi till en publik så har vi skapat ett hav av mikrosignaler mellan olika rörelser och andetag i rummet men med tillägg av den särskilda energi som uppstår mellan dessa två grupper - de spelande och de lyssnande. Om man lägger till en åhörare till det som spelas kommer den utövande musikern att kalibrera

  Bilden kan innehålla: en sal på lasarettet, en flicka, föräldrar, läkare och en ängel.

Jag har ett gratisabonnemang på Spotify och ett betalabonnemang hos en annan leverrantör. Anledningen till att jag behåller det fria alternativet hos Spotify är att jag i mitt jobb behöver leta och lägga upp listor som är kopplade till ett särskilt ämne, vilket skulle påverka de förslag jag skulle få för att upptäcka ny musik. Aha, du tycker om finsk dragspelsmusik från 30-talet samt hela Mamma Mu-serien av låtar? Du verkar också ha en förkärlek för Klaus Wunderlich och liknande lättlyssnad instrumentalmusik, gärna kombinerad med Pierre Boulez och alla italienska Melodifestival-bidrag från tidigt 60-tal fram till nutid. Detta att använda musikleverantörer som bibliotek hjälper mig mycket i mitt arbete, Jag behövde t.ex. lyssna in mig på Klaus Wunderlich som en research för ett projekt och samma sak med Mamma Mu och finsk dragspelsmusik, framförallt tango. Men jag vill inte ha dessa låtar i mitt privata lyssnande. Där vill kunna sätta på en samling byggd på helt andra algoritmer från

James Cook Kenneth Roberts Karl May Louis Armstrong Buster Keaton Harpo Marx George Formby Noddy Holder Keith Emerson Suzy Quatro John Fogerty Melanie Buffy Saint Marie Jan-Erik Vold Tarjej Vesaas Stig Claesson Ulla Sjöblom Lars Forsell Beppe Wolgers Per Rådström Jack Kerouac Alen Ginsberg Maria Hörnelius Wim Wenders Sam Shepard Patsy Cline The Residents The Flying Lizards Genesis P. Orridge William Burroughs Ja, det kommer mer…

  Läser Bruce Chatwin.   Om sånglinjer i den australiska vildmarken. Om nomaderna i Mauretanien. Att vandra är att leva. Att vandra till sig själv, sitt eget inre. Vandra för att leva. Nu vandrar människor ifrån sitt land. Vandrar för att överleva. Det finns inget som kan kallas krigsförbrytelser. Kriget är i sig själv en förbrytelse. Om man säger att ett land utsatt ett annat land för krigsförbrytelser, då har man accepterat kriget som något man kan ta till för att få sin vilja igenom. Lyssnar på Boris Vian. I svensk tolkning av Lars Forsell, en text från 1958 O, säg, Ni som är här, Vad skulle Ni då göra, Vem skulle Ni då höra, Om den som Ni har kär Blev borta i ett krig Till ingen, ingen nytta Där mänskor blev förbytta Som djävlarna med dig. Jag står här på ett torg Det finns inget som kan kallas krigsförbrytelser. Kriget är i sig själv en förbrytelse.

Mina universitet var aldrig byggnader. Aldrig pampiga trappor upp till en entréhall och sedan fullt med lärosalar åt alla håll. Mina universitet var aldrig campus-områden fyllt av unga människor med böcker under armen ivrigt samtalande om senaste föreläsningen. Mina universitet var människor som fick mig att tänka på nya sätt genom att samtala eller bara öppna upp för nya sätt att se på tillvaron. Jag gick en tvåårig social gymnasielinje för att bli av med skolan så snart som möjligt. Jag hade redan i högstadiet bestämt mig för att ligga någonstans i mitten för att varken märkas eller ställa till besvär, detta fortsatte under gymnasieperioden. Vi hade musiklektion på fredagar och vår lärare var en sådan lärare som man kan föreställa sig ha i en vanlig gymnasieskola i en mellanstor stad många år före profilskolor dök upp som alternativ. Han hette Fred Ljunggren och gjorde det som lärare brukar göra för det mesta, men en dag lät han klassen skriva var sitt stycke 12-tonsmusik som han

  Vid ett tillfälle när jag öppnade Instagram för att strötitta på vad mina vänner hade lagt upp den senaste tiden hade ett tekniskt problem gjort att själva bilden inte gick att visa. Vad jag fick var istället en text: ”Bilden kan innehålla en eller flera personer, natt, skor och utomhus”. Detta triggade min fantasi och jag började skapa inre bilder utifrån den korta texten. Det fick mig också att ifrågasätta begreppet ”En bild säger mer än tusen ord” och tänka att det motsatta skulle vara mer sanningsenligt: ”Ett ord säger mer än tusen bilder”. Det väcker också tankar om begreppet censur och vad som är tillåtet att publicera sociala nätverk. Jag började fundera på att skapa en bilderbok utan bilder. Låta orden skapa situationer och föreställningar, som kanske till och med är olika varje gång du öppnar boken, eller kanske de tomma rutorna kan användas till att rita egna bilder utifrån vad du tycker dig se när du läser texten, eller iscensätt bildbeskrivningarna. Kom gärna med förslag

 Dvorak-test

  Bilden kan innehålla: en folksamling, ett torg, ensamhet.

 Älgskog

 De grå tidningarnas charm

Vaknade idag till nyheten att forskare på MIT i USA har uppfunnit en tyg som kan omvandla ljudvibrationer så att de kan registreras som hörbara. På samma sätt som snäckan i innerörat omvandlar vibrationer till signaler och sedan  till elektriska impulser som hjärnan uppfattar som ljud. Användbart, enligt forskarna, för att till exempel svara i telefonen - som en handsfree fast i form av en t-shirt. Tröjan kan också känna av riktningen på ljudet, varifrån det kommer vilket ju låter som en fantastisk lösning för blinda. Tänk att kunna orientera sig i världen genom att låta kläderna känna av de ljudsignaler som finns runtomkring och utifrån detta avläsa hur omgivningen ”ser ut”. Det går ju också att använda tröjan som högtalare vilket betyder att man kan lyssna på musik med kroppen istället för med öronen. Ja, det är klart att man hör ljudet med öronen, men det är också en känsla i kroppen när ljudvågorna vibrerar. Prova att lägg en högtalare på magen och sätt på din favoritmusik så får

  Skivrecensioner handlar nästan alltid om en aktuell händelse. Hur står sig den nya utgivningen jämfört med sin samtid? Vad har den här plattan att säga oss? Själva recensionen bör komma inom en månad annars är aktualiteten som bortblåst och nyhetsvärdet nere på noll. Men om man skulle vända på det? Att recensera skivor som givits ut för 40 år sedan, eller 60, men med två perspektiv - ett utifrån hur musikklimatet var när den gavs ut och ett hur själva utgivningen har klarat sig fram till idag. Har den något att säga oss idag som inte framkom när den först gavs ut. Jag lekte med tanken på att skriva några sådana recensioner och här kommer nr 5 i serien: Talking Heads - Remain in Light (Sire Records 1980) Det är märkligt att ett album som står som symbol för ett kollektivt skapande och spel innehåller så mycket motsättningar och konflikter men ändå i slutändan vinner på just det kollektiva. Efter att ha jobbat med Brian Eno som producent på de två tidigare plattorna More Songs About

Ibland kan jag bli så uttråkad på noter.                                Det ska vara så exakt och det finns tecken för alla slags uttryck så att jag ska  kunna känna att jag har full kontroll över hur framförandet kommer att bli.                                Men jag som jobbar med text skulle hellre vilja skriva in regler,  regler som har att göra med språkmelodier i min musik.  Jag skulle vilja använda mig av stor bokstav och punkter  eller kommatecken, eller varför inte fler semikolon i musikaliska fraser.  Sedan lämna den matematiska räkningen vad gäller tempo och rytmindelning.                                En fras börjar med en stor not för att sedan skrivas ut som en mening                                med de skiljetecken som behövs.  Vad händer med melodin om den avslutas med ett frågetecken?  och när trombonerna spelar korta fraser med utropstecken efter,  samtidigt som oboen skriker ut samma fråga om och om igen med versaler.  Den lugnas sedan av ett träblås som rimmar i

  Bilden kan innehålla: utomhus, en pojke, rymden och ett äpple.

  I morse cyklade jag mot Södersjukhuset för en kontroll av hjärtfrekvensen. Tänkte då på de olika vibrationerna som tog mig framåt och på de som påverkade min väg; hur hjulen rullade mot asfalten som fick bli det motstånd som gjorde att jag överhuvud taget tog mig framåt och hur handbromsen hjälpte mig om jag behövde sakta ner farten eller stanna. Men också hur skriket från bromsen kunde skrämma slag på vilken gångtrafikant som helst. Jag tänker på luften som viner i öronen när jag cyklar och hur luften också vibrerar och påverkar omgivningen. I trånga passager pressas den ihop och skapar ett högfrekvent ljud men om den får färdas fritt kan den påverka molnformationer och skapa ett skådespel som alltid förändras till olika figurer. Dessa vibrationer upphör aldrig att förvåna och jag tänker på  hur de är översättningsbara till ljud om man bara höjer eller sänker frekvensen i våghastigheten. Som när rymdforskare lyckades att fånga de gravitationsvågor som bildas när två svarta hål före

  Jag hade en vän och han var mitt universitet under några år i början på 80-talet. Som 21-åring fick jag ett jobb som musiklärare på en högstadieskola i Trollhättan. Jag tänkte att det enda jag kan ge eleverna var en längtan att lära sig mer om musik genom att få en inblick i det bästa, så den första lektionen jag hade berättade jag om Jimi Hendrix och hur hans sätt att spela vände upp och ner på alla idéer gällande hur man behandlar ett musikinstrument. Jag spelade och sjöng en Hendrix-låt för mina elever och gapade på så mycket jag kunde för att de skulle fatta att det var på allvar. Jag tänkte att om jag kunde fånga dem med något som var större än livet i den håla vi levde i så skulle jag kunna väcka lusten att ta reda på mer om musikhistorien och vad som lett fram till vad vi lyssnar på idag. Efter ett par veckor på jobbet fick jag veta att en av mellanstadielärarna var en finsk före detta rockstjärna som nu levde med fru och barn i en lägenhet i stan. Han hette Bengt med hade u

Att skriva dialog som flyter på naturligt är en svår konst och om det är en dialog som dessutom ska spelas upp på en scen tillkommer en mängd saker att ta hänsyn till. Hur mycket ska lämnas åt skådespelarna att tolka? det handlar ju ändå om att skapa en situation där de agerande ska få möjlighet att uttrycka en äkthet i rummet. Eller går det att skriva en dialogtext som fungerar som ett partitur? Den engelske författaren och nobelpristagaren Harold Pinter var en mästare på att behärska skriven dialog med hjälp av skiljetecken av olika slag och inskrivna pauser. Han var så klart mycket influerad av Samuel Becket som tidigt börjat arbeta med en text som blir som bäst om den uppförs med en exakthet och stränghet i frasering och pausering. Pinter lyfter in dessa metoder i vardagliga samtal och lyckas därmed skapa en dialog med en otrolig spänning och rytm, om den görs på rätt sätt. Första gången jag kom i närkontakt med en sådan text var en uppsättning av Betrayal , intressant av flera s

  När jag var barn ville jag bli komiker, jag ville bli en ny George Formby . Ibland var det Harpo Marx eller Buster Keaton men efter att ha sett George Formby sjunga When I’m Cleaning Windows bestämde jag mig för att det var min framtid. Han spelade dock ett märkligt instrument, en liten minigitarr som jag fick lära mig att det hette ukulele - idag vet jag att inte ens det var sant då det var en banjolele han spelade på, alltså en blandning av banjo och ukulele. Jag tjatade på mina föräldrar om att jag ville börja spela detta instrument och jag fick höra att det inte fanns någon lärare i ukulele i kommunala musikskolan. Det bästa jag kunde göra var att börja med blockflöjt (alla var tvungna att börja med blockflöjt när jag var barn) för att sedan gå över till gitarr som i alla fall har strängar. Då skulle jag själv kunna byta till ukulele så småningom. George Formby - When I'm Cleaning Windows   Drivkraften var enorm då jag lyckades sitta igenom ett års blockflöjtsundervisnin

I morgon ska jag föreläsa och ha en workshop i ämnet generativa system i konstnärligt skapande. Jag har suttit hela dagen och letat bland gamla anteckningar och videos för att skapa något som är både intressant och förståeligt, även om det inte är så svårt att förstå. Jag är dessutom en hemskt dålig skådespelare och varje gång jag ska läsa en förberedd text låser jag in mig i något som bara låter konstlat. Så jag föredrar att improvisera utifrån det ämnet handlar om och vara tillräckligt förberedd i vad det handlar om.  Det finns inget som slår ett perfekt timat infall under en lång prata. Det ska låta som att en blixt slog ner med en bra idé och sedan förklaras detta hugskott med några meningar som förklarar allt. Evert Taube var en mästare på att förbereda dessa infall, till exempel att komma av sig för att rädda upp situationen precis innan allt faller platt. Mycket väl förberett och intränat. Själv ägnar jag ett par dagar åt att trycka i mig så mycket extra information som möjlig

Idag har jag stämt om min nylonsträngade, spanska gitarr. Den är nu stämd i ett öppet C-dur ackord med lägsta strängen sänkt till C, och det vet alla gitarrister att det är lågt för en gitarrsträng. Det är svårt att hålla stämningen för varje gång jag trycker ner fingret lite för hårt reagerar strängen med att låta lite skevt och för högt - inte starkt utan högt. Men det är en fantastisk klang med det öppna ackordet och de dova tonerna från bassträngarna.  Jag hämtade stämningen direkt från en inspelning med Mark Kozelek och hans projekt Sun Kil Moon från en platta som heter Benji där låten Carissa finns med. En mycket fin och sorglig berättelse dessutom i en slags spoken word-form. Och med gitarren stämd i det låga C-dur läget. Lyssna här: Sun Kil Moon - Carissa Samtidigt som jag jobbar med detta läser jag klart Julia Ravanis fina bok Skönheten i kaos som är ett sätt att beskriva kvantfysik, och andra teoretiska fysikområden, med hjälp av metaforer. Hon beskriver just hur ho

  Enligt lingvisten Noam Chomsky är varje människa född med en inre känsla för hur omgivningen ska uppfattas, en inre grammatik som gör att barn till exempel lär sig grundförutsättningarna för hur modersmålet är uppbyggt redan under det första levnadsåret. Jag tänker mig att vi även har en inre grammatik för hur vi upplever både föremål och ljud eller musik; ett slags ”modersmål” för musikaliska fraser eller melodier. Denna medfödda kunskap är både universell och lokalt nationell.   Heuristik är ett ord som härstammar från grekiskan och kan sägas betyda upptäcktsorienterad, det handlar om viljan att finna en väg som leder till en lösning vilket gör att man kopplar samman medfödda instinkter med en känsla för hur omgivningen fungerar och beter sig. När jag försöker förstå hur det kan appliceras på något jag själv kan känna igen minns jag en essä som Brian Eno skrivit, och som finns publicerad i ett appendix till hans bok A Year - with swollen appendices . Det handlar om hur han som