om att lyssna…

    Vid ett tillfälle när jag öppnade Instagram för att strötitta på vad mina vänner hade lagt upp den senaste tiden hade ett tekniskt problem gjort att själva bilden inte gick att visa. Vad jag fick var istället en text: ”Bilden kan innehålla en eller flera personer, natt, skor och utomhus”. Detta triggade min fantasi och jag började skapa inre bilder utifrån den korta texten. Det fick mig också att ifrågasätta begreppet ”En bild säger mer än tusen ord” och tänka att det motsatta skulle vara mer sanningsenligt: ”Ett ord säger mer än tusen bilder”. Det väcker också tankar om begreppet censur och vad som är tillåtet att publicera sociala nätverk. Jag började fundera på att skapa en bilderbok utan bilder. Låta orden skapa situationer och föreställningar, som kanske till och med är olika varje gång du öppnar boken, eller kanske de tomma rutorna kan användas till att rita egna bilder utifrån vad du tycker dig se när du läser texten, eller iscensätt bildbeskrivningarna. Kom gärna med försla

Skivrecensioner handlar nästan alltid om en aktuell händelse. Hur står sig den nya utgivningen jämfört med sin samtid? Vad har den här plattan att säga oss? Själva recensionen bör komma inom en månad annars är aktualiteten som bortblåst och nyhetsvärdet nere på noll. Men om man skulle vända på det? Att recensera skivor som givits ut för 40 år sedan, eller 60, men med två perspektiv - ett utifrån hur musikklimatet var när den gavs ut och ett hur själva utgivningen har klarat sig fram till idag. Har den något att säga oss idag som inte framkom när den först gavs ut. Jag lekte med tanken på att skriva några sådana recensioner och här kommer nr 2 i serien:                                                           The Beatles -   Revolver  (1966 Parlophone/EMI) När jag diskuterar musik med min bror brukar han alltid använda sitt hemliga vapen när det handlar om att skjuta ner legender. ”The Beatles” var bara ett pojkband, precis som senare Backstreet Boys eller One Direction, och ja, när ja

  Jag har så många gånger suttit på en bänk i en lekpark med en dagstidning eller en bok som skydd för att ostört kunna lyssna på hur barnens lekar utvecklas. Olika rollspel avlöser varandra sömlöst och nya förutsättningar kräver nya outtalade regler som bestäms genom en ordlös överenskommelse. Men leken kan plötsligt övergå ett ett gemensamt kroppsarbete, ”Den här stenen måste flyttas över till andra sidan om vi ska kunna bygga kojan så som vi vill ha den och då måste vi vara fler som hjälps åt då den ser väldigt tung ut.” Jag fascineras över hur de så snabbt kommer överens om de nya förutsättningar som gäller när leken tar en ny form. Efter att ha lyssnat på hur de pratar och hur de presenterar förändringarna hör jag ett uttryck som förklarar allt. ”För nu…”, där har vi själva hemligheten. Leken kan vara i vilket stadie som helst då någon pekar på en skottkärra och säger ”För nu är det här en båt”. Då har man löst problemet med att ta sig över den vilda forsen som dök upp tio minuter