Återlyssning - Övergången

Skivrecensioner handlar nästan alltid om en aktuell händelse. Hur står sig den nya utgivningen jämfört med sin samtid? Vad har den här plattan att säga oss? Själva recensionen bör komma inom en månad annars är aktualiteten som bortblåst och nyhetsvärdet nere på noll. Men om man skulle vända på det? Att recensera skivor som givits ut för 40 år sedan, eller 60, men med två perspektiv - ett utifrån hur musikklimatet var när den gavs ut och ett hur själva utgivningen har klarat sig fram till idag. Har den något att säga oss idag som inte framkom när den först gavs ut. Jag lekte med tanken på att skriva några sådana recensioner och här kommer nr 2 i serien:


                                              The Beatles - Revolver (1966 Parlophone/EMI)



När jag diskuterar musik med min bror brukar han alltid använda sitt hemliga vapen när det handlar om att skjuta ner legender. ”The Beatles” var bara ett pojkband, precis som senare Backstreet Boys eller One Direction, och ja, när jag lyssnar på tidiga inspelningar och hur deras förhållande till publiken var så har han rätt. De var nog hundra gånger bättre på det de gjorde då de hade jobbat sig fram till sin framgång med evighetslånga gigs i Hamburg, men de var ett pojkband som fick flickorna att skrika och sedan gå hem och sätta upp idolbilder ovanför sängen.


Men de hade en möjlighet som få har haft i musikhistorien. De kunde forma sin egen framtid och skapa ett nytt förhållningssätt till vad ett popband är och vad en skivinspelning betyder. Trötta på eviga turnéer där få kunde höra vad de egentligen spelade började de dra sig tillbaka och utforska studions möjligheter och alla vet att Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band står som ett mästerverk i genren och har betytt otroligt mycket för allt som gavs ut efter den. Men det som är riktigt intressant är vad som ledde fram till detta. 


De hade ett guldläge med den försäljningsnivå de nått upp till och EMI hade en egen studio vilket gjorde att de kunde använda så många timmar de ville för att jobba. George Martin hade, som producent brutit sitt kontrakt med EMI som fått honom att jobba för en vanlig studiolön under de första Beatles-åren. När han blev frilansande producent med procentintäkter växte motivationen och han blev klart och tydligt en femte medlem i framtagandet av material. Vad som sedan händer är ca 300 timmar i studion där allt ska provas vad gäller studions möjligheter. Band körs baklänges och Leslie-kabinettet kopplas loss från orgeln för att fungera på alla möjliga sätt. Någon känner för att plocka in klassiska musiker som får spela nya arrangemang, ja allt kan hända och det händer.


Det jag vill komma till är att jag tycker bättre om de där plattorna som är sökandet in till det som ska bli mästerverket. Revolver har en så öppen lekfullhet och utforskandet känner inga gränser. Det är en platta som definierar begreppet spretighet och skulle vad gäller form förmodligen aldrig godkännas av något av de strömlinjeformade skivbolagen idag. ”Nä, killar, det känns som att ni har embryon till 10 olika plattor här men det är inget vi kan marknadsföra.” Samma känsla har jag för Talking Heads-plattan Fear of Music som kom innan ”mästerverket” Remain in Light. Det är öppna spjäll vad gäller möjligheten att testa lösa idéer och sedan sammanfoga dem till en låt. 


Det bästa av allt är att detta sätt att jobba har vuxit sig allt starkare i den undervegetation som växer upp långt ifrån de multinationella bolagens lanseringar. Det skapas musik där ordet eklektisk är både för och mellannamn och samarbeten mellan pop och rockmusiker och frijazzlegender är en självklarhet. Lyssna på Moor Mother eller Sam Amidons samarbete med Milford Graves. Eller att moderna tonsättare som Nico Muhly arrangerar kontemporära klanger åt Björk, Sufjan Stevens och Antony & the Johnsons m.fl. Listan kan bli hur lång som helst så det är bara att kasta sig ut och utforska.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

CV med misslyckanden

Det femte elementet - kvintessensen

Ljudgravering som konst