Håkan Hellström och Ace of Base


Det är något med den där staden Göteborg och göteborgarna. Det är något med deras förhållande till de artister som vuxit upp där och sedan blivit stora. Jag sitter här på 50 mils avstånd och förundras över den mängd kärlek som regnar över Håkan Hellström och försöker förstå vad som egentligen händer. Jag har aldrig sett honom live men alltid tyckt att han har en  charm i det mesta han gör. Jag har säkert raljerat någon gång över felbetoningar i texterna men jag vill inte sälla mig till Ulf Lundell och andra griniga gamla gubbar som tycker att han inte behärskar det svenska språket. Jag vill inte heller stå på den andra sidan bland de som lyfter upp honom som en språklig förnyare i stil med Arthur Rimbaud eller Gunnar Ekelöf i och med att han har hittat ett nytt sätt att behandla orden, rytmen och prosodin; det handlar inte om det. En del kritiserar honom för stöld då han översätter och plockar citat från gamla idoler för att lägga in i sina egna texter. Men göteborgarna står där enade mot all kritik. ”Rör inte vår bard!” säger de och jag förstår dem och kanske är lite avundsjuk på denna kollektiva kärleksförklaring. Men mest av allt vill jag förstå vad det är som skapar denna enhetliga kärlek som spränger alla gränser, klass, ålder, kön.

Då börjar jag tänka på Ace of Base. Två killar och två tjejer från Göteborg som förmodligen stått hemma i vardagsrummet och spelat Abba-skivor och mimat till låtarna framför en spegel. När de väl börjar spela själva når de inte upp till den pompösa perfektion som Björn, Benny, Agneta och Annifrid lyckades skapa. En perfektion i både komposition och produktion som gjorde dem till superstjärnor i världen. Ace of Base byggde en musik som hade ena foten kvar i vardagsrummet och spegeln på väggen och det var det som var själva charmen och det som gjorde dem stora. Där klarnar det för mig och jag kan se hur Håkan står där med ett badmintonracket framför sin spegel och hur han mimar till The Smiths-låtar och så småningom börjar gapa med i texterna som växer sig in i hans blodomlopp så till den grad att de bubblar upp lite här och där i de egna låtarna. 


Och där har vi svaret. Han är helt enkelt grannens pojk som alla hört genom de tunna lägenhetsväggarna. Killen med det charmiga leendet som sprang runt mellan husen och fascinerades över allt från tallkottarna bredvid cykelbanan till första cigaretten som röktes i smyg bakom skolan. Han är grabben som vi alla har inom oss och som vi vill vara - eller i alla fall känna eller se på en scen där han representerar allas längtan efter kärlek och extra allt. Det spricker här och där och stavelserna hamnar där de hamnar för det finns ingen tid att lägga dem på rätt ställe och det är just det som är hemligheten. Tafattheten som konst. Hoppas nu att alla göteborgare går hem och plockar fram sina badmintonracketar och ställer sig framför spegeln och mimar till vad det nu kan vara som var hitlåten när just du var fjorton.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

CV med misslyckanden

Det femte elementet - kvintessensen