Mina Universitet
När jag var barn ville jag bli komiker, jag ville bli en ny George Formby. Ibland var det Harpo Marx eller Buster Keaton men efter att ha sett George Formby sjunga When I’m Cleaning Windows bestämde jag mig för att det var min framtid. Han spelade dock ett märkligt instrument, en liten minigitarr som jag fick lära mig att det hette ukulele - idag vet jag att inte ens det var sant då det var en banjolele han spelade på, alltså en blandning av banjo och ukulele. Jag tjatade på mina föräldrar om att jag ville börja spela detta instrument och jag fick höra att det inte fanns någon lärare i ukulele i kommunala musikskolan. Det bästa jag kunde göra var att börja med blockflöjt (alla var tvungna att börja med blockflöjt när jag var barn) för att sedan gå över till gitarr som i alla fall har strängar. Då skulle jag själv kunna byta till ukulele så småningom.
Drivkraften var enorm då jag lyckades sitta igenom ett års blockflöjtsundervisning för att sedan anmäla mig till gitarrkursen där jag hamnade i en liten grupp tillsammans med en äldre lärare som började direkt med fingersättningar och spel på lösa strängar för att sedan gå över till enklare noter som Spanien är ett land där man dansar tango och annat liknande för en eller två strängar.
Jag hade ganska bra gehör och kunde följa med i vad som spelades genom att lyssna och minnas men hade svårt att koppla ihop prickarna på pappret med det som lät ifrån gitarrlådan så jag satt helt enkelt och vred på huvudet lite lätt för att det skulle se ut som att jag följde noterna. Gehöret räckte dock inte till för mer än en sida, sen var jag borta.
I början på andra terminen bad min lärare mig att stanna kvar efter lektionen då han vill tala med mig. Jag stannade och han sade rakt på sak: ”Jag tycker att du ska sluta med att spela gitarr, du försenar utvecklingen för de andra i gruppen. De jobbar på bra men du håller inte måttet.” Det kan tyckas vara ett tufft besked för en 11-åring men jag kände det nog mer som en befrielse, men inte för att jag ville sluta spela gitarr. Jag hade upptäckt något annat.
En helgeftermiddag när jag suttit och kämpat med fingersättningar gav jag upp och lade mig på heltäckningsmattan framför TV’n och slog på en av de två kanalerna. Märkligt nog började en livekonsert just då, med Creedence Clearwater Revival. Att få se John Fogerty i rutig flanellskjorta skrika fram Keep on Chouglin’ samtidigt som bandet manar på det enformiga enackordskompet, det var en uppenbarelse som vände upp och ned på min tillvaro. Jag visste vad jag saknat med gitarrundervisningen och hur jag skulle ta mig dit. En rutig flanellskjorta var inte så svårt att få tag på, och kamma fram håret i lugg gick bra. Men jag fick leta länge för att hitta en vinylsingel som var det jag hade råd att köpa. När jag till slut fick Down on the Corner satt jag i timmar för att ta ut startmelodin. Det är klart att Spanien är ett land fick vänta.
Creedence Clearwater Revival - Keep on Chouglin'
Kommentarer
Skicka en kommentar