Lite stolt faktiskt!

Idag samlades vi, ett tjugotal musiker från olika genrer och av olika åldrar (den yngsta var 9 och den äldsta 81) för att stödspela på Extinction Rebellions protestaktion i Stockholm. Fossilupproret var namnet och fokus låg på att berätta för alla som var där att vi är många som bryr oss om att klimatkrisen är här på allvar och att det finns vissa system i vårt samhälle som drastiskt måste förändras för att det ska gå att vända utvecklingen. Just denna aktion handlade om att stänga av korsningen Sveavägen/Kungsgatan vilket är en av de viktiga knutpunkterna för att Stockholmstrafiken ska flyta på. Det blev naturligtvis lätt kaotiskt men framförallt mycket vackert då det påminde mer om en folkfest än en demonstration. Polisen och demonstranterna hade en dialog under hela ockupationen och trafikanterna runt omkring verkade acceptera situationen eller börja leta alternativa vägar. Alla utom en som blev arg och aggressiv och skulle kunnat hoppa på vem som helst om inte poliserna talade honom tillrätta.

Det var svinkallt och jag spelade banjo med stela fingrar, ett instrument som knappt hördes bland alla blåsare och trumslagare, men för mig var det ändå viktigt, för jag var där och jag medverkade. Torkel firade sin 81-årsdag med att ta med sig ett par munspel för att visa sitt engagemang. Nio-åringen Oden missade en trumlektion för att kunna sitta med under hela giget. Sen var det jazzelit och ackis-studenter lite överallt, och en massa leende människor. Efter ett tag slog det mig att det var många ungdomar och många pensionärer som dansade och ropade slagord, men väldigt få medelålders. Det får vi se till att ändra på tills nästa gång. Nu har jag nämligen blivit engagerad i ledningsgruppen för Klimatorkestern. Ses på barrikaderna!