Kommunikation

Utdrag ur en längre text om att komponera i stunden:

…Genom att låta kroppen röra sig tillsammans med fraserna som skapas skickar man ut inviter till de andra i rummet att reagera på, antingen att följa med i ett tema eller att göra valet att rytmiskt ackompanjera eller spela en kontrapunktisk motstämma. De fraser och rytmer som skapas kommer i sig att förebåda framtida val så att musiken utvecklas och komponerar sig själv i en undermedveten kollektiv ström.

Så snart detta samspel är igång så kommer även själva ljuden som framskapas få samma signalfunktion som kroppsrörelserna; det sker nu en icke verbal kommunikation på flera plan mellan de personer som befinner sig i rummet. Lägger vi till en publik så har vi skapat ett hav av mikrosignaler mellan olika rörelser och andetag i rummet men med tillägg av den särskilda energi som uppstår mellan dessa två grupper - de spelande och de lyssnande. Om man lägger till en åhörare till det som spelas kommer den utövande musikern att kalibrera sitt lyssnande till en gemensam rumslig lyssning. Det är som att få ett par extra öron som lyssnar på den musik man spelar men från ett annat perspektiv. Jag själv, och fler med mig, behöver även dessa extra öron i kompositionsarbetet för att komma fram till rätt val i spel och komposition. Det kan handla om att bjuda in en kollega eller gammal vän som får sitta med och lyssna medan jag arbetar. Vi behöver inte prata om det som låter, det räcker med dessa extra öron för att jag ska ställa in mitt eget lyssnande på ett annat sätt än när jag sitter själv.

Improviserad musik skapas i ögonblicket och är i sina bästa stunder omöjlig att förutsäga, men timing och rytm tillsammans med musikernas egna erfarenheter sätter samman allt till en kollektiv improvisation där alla deltagare är lika viktiga och där alla har lika stort ansvar för att flödet ska fortsätta utan att strypas eller stoppas. Så nu sitter vi här och ska snart börja. Vi har denna gång valt att inte förutbestämma något utan bara låta flödet få skapa sig själv utifrån det som händer. Flöjten spelar en kort fras som får ett svar från kontrabasen som väljer att låta stråken vidröra strängen samtidigt som vänsterhanden smeker strängarna fram och tillbaka över greppbrädan så att en flock av övertoner skapas; som om flöjtens distinkta fras färdas igenom baskroppen och kommer ut som ett upplöst minne. Basklarinetten spelar en ostinatofigur som gitarren genast plockar upp och följer med i, och nu har det skapats tillräckligt många kombinationer av ljud för att nästa val ska komma av sig själv som en självklar del av den helhet som redan finns där.

Om man skulle transkribera vad som hänt och omvandla det till ett partitur så skulle det gå att analysera hur det kollektiva medvetandet har skapat en komposition där alla medlemmar i gruppen genom en konversationsmetod har tagit ansvar för att helheten ska bli så bra som möjligt. Positioner förändras och fördelningen vad gäller solister, ackompanjatörer eller de tutti-partier, där alla bygger en gemensam klang, uppstår i stunden; kanske slumpvis men aldrig utan anledning. Det är en icke hierarkisk samarbetsform…