Mina universitet 2

 Jag hade en vän och han var mitt universitet under några år i början på 80-talet. Som 21-åring fick jag ett jobb som musiklärare på en högstadieskola i Trollhättan. Jag tänkte att det enda jag kan ge eleverna var en längtan att lära sig mer om musik genom att få en inblick i det bästa, så den första lektionen jag hade berättade jag om Jimi Hendrix och hur hans sätt att spela vände upp och ner på alla idéer gällande hur man behandlar ett musikinstrument. Jag spelade och sjöng en Hendrix-låt för mina elever och gapade på så mycket jag kunde för att de skulle fatta att det var på allvar. Jag tänkte att om jag kunde fånga dem med något som var större än livet i den håla vi levde i så skulle jag kunna väcka lusten att ta reda på mer om musikhistorien och vad som lett fram till vad vi lyssnar på idag.



Efter ett par veckor på jobbet fick jag veta att en av mellanstadielärarna var en finsk före detta rockstjärna som nu levde med fru och barn i en lägenhet i stan. Han hette Bengt med hade uppträtt under namnet Kristian och fått en idolstatus i Finland tack var sin fantastiska röst och sitt långa svarta hår, han såg ut som en indian. Vi träffades och han frågade om jag ville spela med honom. Han var väl tio år äldre än mig och med oändligt mycket mer erfarenhet än en blyg 21-åring från en småstad, men vi fann varandra och spelade oss igenom hela hans katalog av soul och rock-klassiker men framförallt jobbade vi med hans nya låtar. Han tog med mig på långa turer på hans motorcykel och han lärde mig att det bästa medlet för att inte bli bakfull efter en spritkväll var att sova på golvet med öppna fönster. 


Jag minns mest samtalen och blickarna när han tyckte att jag var mesig i vissa sammanhang men jag visste att han älskade vårt samarbete och mitt sätt att spela gitarr. Han lärde mig att man kunde dela ett set strängar för 12-strängad gitarr och sätta de tunna strängarna på en gitarr och de vanliga på den andra, då fick man ljudet av en 12-strängad gitarr uppdelad på två gitarrer.


Sen flyttade han till norra Finland och vi sågs inte på typ trettio år. Tack vare sociala medier började vi ta kontakt igen och vi skickade inspelningar som vi gjort och han hittade gamla bilder från de där åren när vi hängde tillsammans på 80-talet. För några år sedan jobbade jag med en stor konsert som skulle fira Trollhättan och Trollhättans slussars 100 år. Jag och min kollega Martin Q Larsson gjorde ett stort researcharbete och försökte skriva in viktiga händelser i sviten. En av dem var så klart de finska gästarbetarna som kom under 60 och 70-talet. Jag kontaktade Bengt och frågade om han ville komma och vara med. Konserten var i slussområdet och han skulle komma åkande i en båt med en dragspelare och sjunga en tango som jag komponerat utifrån en text av Peter LeMarc. Bengt översatte texten till finska och lärde sig melodin. När vi sågs för första repetitionen mötte jag en man som åldrats och blivit tröttare. Det svarta håret hade blivit vitt och tunnats ut men var fortfarande långt i förhållande till hur pensionärer klipper sig. 


Men rösten fanns där och det kändes så stort att få tillbaka något av det där vi hade då i början på 80-talet. Inte så lång tid efteråt fick jag höra att han gått bort efter en tids sjukdom. 


Jo, en sak kom jag på. När han flyttade upp till norra Finland hade vi en helkväll som blev mycket blöt och som slutade på Stadshotellet med sprit och kramar. När vi blev utslängda på grund av stängning tittade han på mig med uttryckslös min och sade ”Gå nu, gå hem med dig” för att sedan vända ryggen till och vandra iväg. Han klarade inte avsked.


Bengt Huhta - The Crossing of Our Roads

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

CV med misslyckanden

Håkan Hellström och Ace of Base

Det femte elementet - kvintessensen