Återlyssning - Det tar slut här
Skivrecensioner handlar nästan alltid om en aktuell händelse. Hur står sig den nya utgivningen jämfört med sin samtid? Vad har den här plattan att säga oss? Själva recensionen bör komma inom en månad annars är aktualiteten som bortblåst och nyhetsvärdet nere på noll. Men om man skulle vända på det? Att recensera skivor som givits ut för 40 år sedan, eller 60, men med två perspektiv - ett utifrån hur musikklimatet var när den gavs ut och ett hur själva utgivningen har klarat sig fram till idag. Har den något att säga oss idag som inte framkom när den först gavs ut. Jag lekte med tanken på att skriva några sådana recensioner och här kommer nr 5 i serien:
Talking Heads - Remain in Light (Sire Records 1980)
Det är märkligt att ett album som står som symbol för ett kollektivt skapande och spel innehåller så mycket motsättningar och konflikter men ändå i slutändan vinner på just det kollektiva. Efter att ha jobbat med Brian Eno som producent på de två tidigare plattorna More Songs About Buildings and Food och Fear of Music samt turnerat sig trötta till bristningsgränsen bestämde de sig för att ta en paus och kanske en paus som skulle vara för evigt. Paret Chris Frantz och Tina Weymouth drog sig tillbaka till sitt hus på Bahamas för att återvinna spelglädje och snart slöt sig Jerry Harrison till gänget och de började jamma på groves som de varit inne på redan tidigare. När Brian Eno i ett tidigare skede spelat upp musik av Fela Kuti för bandet började de experimentera med ett nytt sätt att spela på. Tydligast hörs det på låten I Zimbra på Fear och Music. Var och en spelar en enkel fras som tillsammans med alla andra bildar ett rytmiskt mönster som kan pågå hur länge som helst. På detta sjunger de dessutom en text av dadaisten Hugo Ball vilket skapar en känsla av futuristisk tribe-musik.
Jammen på Bahamas tog sin inspiration från dessa sessions och de började så smått tycka om att vara i studion tillsammans igen. Under tiden satt David Byrne och Brian Eno i New York och klippte och klistrade bandinspelningar med amerikanska predikanter och sångerskor från Mellanöstern till ett kantigt men suggestivt groove, det material som skulle bli till My Life in the Bush of Ghosts. När David och Brian till slut kom till Bahamas för att träffa de andra märkte de att dessa två spår hade något med varandra att göra. Enligt Chris Frantz kom de två bästa polarna raka vägen från NY för att sno hela idén och sedan lägga på sång, körer och inhyrda sesssionmusiker från både den experimentella scenen (Jon Hassel och Adrian Belew) och från den svarta soul och discokulturen (Nona Hendryx). Byrne/Eno hade dessutom mage att sätta sig själva som upphovsmän till alla låtar.
Jag var 20 år när jag köpte plattan och hade flyttat till min första egna lägenhet något år tidigare. Jag minns än idag hur omvälvande det var att omslutas av dessa vågor av rytmer, entoniga basgångar och Byrnes texter som utmynnade i polyrytmiska körer. När dessutom elektroniskt filtrerade trumpet ljud och elgitarrer som härmade elefanttjut dök upp som solopassager visste jag att jag ville stanna i den världen. Inte hade jag en aning om att de nästan hatat varandra strax innan de spelade in detta.
Det var början och slutet på en era samtidigt. Ingen hade gjort något liknande och de visste själva att de inte skulle kunna göra något som kom i närheten av detta igen. Jo, de använde mycket av idéerna i live-materialet som kom med på Stop Making Sense men i en anpassad show som alla i publiken älskade. Medan Remain in Light var mörk och desperat. Texterna är paranoida och liknar de amerikanska radioprästerna som kom med på My Life in the Bush of Ghosts. Det finns inget hoppfullt någonstans, det bara rusar på som en ritual.
En del (t.ex. Phish) har försökt att göra cover-versioner på hela plattan men det låter bara snällt. En del har försökt att ta det vidare men det går inte. Det tar slut där, och kanske var det meningen att det skulle vara så för att öppna upp för ett annat New York. Inte Mudd Club, inte CBGB’s…
Kommentarer
Skicka en kommentar