Mina Universitet #3

Mina universitet var aldrig byggnader. Aldrig pampiga trappor upp till en entréhall och sedan fullt med lärosalar åt alla håll. Mina universitet var aldrig campus-områden fyllt av unga människor med böcker under armen ivrigt samtalande om senaste föreläsningen. Mina universitet var människor som fick mig att tänka på nya sätt genom att samtala eller bara öppna upp för nya sätt att se på tillvaron.

Jag gick en tvåårig social gymnasielinje för att bli av med skolan så snart som möjligt. Jag hade redan i högstadiet bestämt mig för att ligga någonstans i mitten för att varken märkas eller ställa till besvär, detta fortsatte under gymnasieperioden. Vi hade musiklektion på fredagar och vår lärare var en sådan lärare som man kan föreställa sig ha i en vanlig gymnasieskola i en mellanstor stad många år före profilskolor dök upp som alternativ. Han hette Fred Ljunggren och gjorde det som lärare brukar göra för det mesta, men en dag lät han klassen skriva var sitt stycke 12-tonsmusik som han sedan spelade upp. ”Så här kan man också göra!”  En dag nämnde jag att jag ville fortsätta med musiken; jag hade till och med tittat i broschyrerna hos Syo-konsulenten och hittat den som handlade om musiker. ”Det vanligaste yrket som musiker är att bli kantor i en kyrka”. Jag bara visste att det där inte var sant även om jag inte kunde bevisa det. Fred däremot erbjöd mig att stanna kvar på eftermiddagarna när jag hade tid. Jag började med att lära mig kontrabas då han tyckte att det var viktigt att jag gjorde mig bekant med basklaven. Låten jag fick öva mest på var Bags Groove av Miles Davis med en nedskriven basgång av någon av jazzmusikerna i Göteborg. Sedan tog han fram böcker om hur man tränar gehör för att visa mig alla möjligheter att komma in på någon utbildning. 

Jag kom aldrig in på de utbildningar jag sökte, men jag kommer fortfarande ihåg basgången till Bags Groove.

När jag sedan kom till Göteborg för att läsa Lingvistik började jag läsa själv en massa böcker om musik och komposition. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle söka någon utbildningsplats på någon skola men jag kunde kanske söka upp någon som kunde ge mig en del undervisning privat. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade jag fått kontakt med en lärare på Musikhögskolan i Göteborg som heter Harald Stenström. Javisst, sade han, vi ses på fredageftermiddagar. Du behöver inte betala något men jag kanske kommer att vara trött nån vecka, då tar vi en lyssningstimme med musik bara. Och ja, det blev många sådana sittningar där han presenterade ny musik för mig. Det var hos Harald jag fick höra Ebony Concert för första gången, den svit som Igor Stravinskij skrev åt Woody Hermanns jazzband. Men vi gick också igenom kompositionsteknik utifrån en bok av Persichetti, 20th century harmony. Där fick jag lära mig hur man använder konsonanser och dissonanser omväxlande för att skapa spänning i musikens utveckling. Och vi pratade om konst och livet och när lektionen var slut gick vi ner till den närliggande Kinarestaurangen där vi åt middag, tog en öl och fortsatte prata. Vid bordet bredvid satt Sven-Olof Walldof och orerade om hur man arrangerar schlagerlåtar och lyckas få in modernistiska klanger i smyg. ”Vet du vem det är?” sade Harald när han insåg att jag bara trodde att det var ett fyllo bland andra fyllon. ”Han är en av de bästa var gäller orkestrering”.

Vänskapen med Harald fortsatte och gled över i ett samarbete när vi skapade baklängesoperan Kapitel 67 utifrån Boris Vians Dagarnas skum tillsammans med Haralds kör Alice B. och Johan Nordqvist från Utomjordiska Barockbolaget som regissör. På premiären bjöd vi in Claes Hylinger som fick läsa ur sin nya antologi Segla i ett såll, om patafysik. Jag minns att jag gjorde mitt första grafiska partitur för kören; en mängd grafiska symboler som långsamt imploderar, precis som lägenheten det älskande paret i Dagarnas skum bodde i. 

Detta hände på 80-talet och jag fick den utbildning jag hade längtat efter, fast på ett annat sätt än jag (och mina föräldrar) trodde.