Navigera med ljud

Det mänskliga örat brukar kunna uppfatta ljud (omvandla vibrationer till ljudupplevelser) om frekvensen är mellan 20hz till 20 000 hz= 20khz. I alla fall om man tänker sig vad örat kan uppfatta. Den mänskliga kroppen kan känna av vibrationer under 20hz utan att vi förstår intellektuellt vad vi upplever. Det kan vara en obehagskänsla, som med den så kallade Spökfrekvensen någonstans mellan 18-19hz som får oss att känna kalla kårar längs med ryggraden och andra upplevelser som kan få oss att tro att vi är i ett hemsökt hus till exempel. Sanningen kanske är att det finns en ljudalstrare i närheten som skickar ut just den frekvensen. Uppåt är det möjligt att uppfatta frekvenser långt över 20khz om man placerar ljudkällan direkt mot skallbenet eller pannan. Då kan det bli möjligt att uppleva frekvenser ända upp till 100khz vilket får mig att tänka på att komponera ett stycke musik som bara kan ”höras” (upplevas) med en vibrationshögtalare placerad på den rundade benknöl som sitter strax bakom ytterörat, även kallad mastoidutskottet.

Det finns exempel på hur man har spelat upp inspelningar av gamelanmusik och filtrerat bort de frekvenser som finns över 22khz vilket lyssnare upplevt som att musiken blev mindre behaglig. Det skulle i så fall vara ett bevis på att vi  faktiskt uppfattar högre frekvenser, men på ett annat sätt än det rent hörbara. Jag får själv frågan ibland från vänner och grannar om jag kan komma med goda råd gällande ett piano/keyboard-köp som barnen kan lära sig att spela på. Jag svarar alltid att det egentligen bara finns ett alternativ, även om det är tungt. Skaffa ett piano, det är det enda sättet som de kan träna upp öronen att höra övertonsregistret som bildas i rummet när man spelar ett akustiskt instrument. Ett keyboard härmar bara ljudet av pianot men kan aldrig skapa de nyanser som uppstår när olika intervaller ljuder tillsammans och bildar en serie av övertoner. Jag tänker att den förmågan tränas upp i tidig ålder precis som med känslan för språkljud vilket gör att man har mycket svårt att lära sig alla ljud i ett språk som man lär sig i vuxen ålder. Man hör de helt enkelt inte just för att man inte har fått träna in dem i unga år.

Fladdermöss använder sig av dessa ultraljud för att kunna navigera och känna sin omgivning; det kan vara att skicka ut högfrekventa ljud som skickas tillbaka om de stöter på ett hinder, en vägg eller ett träd för att kunna navigera sig fram genom luften, i hög fart dessutom. Fladdermössen är dessutom så skickliga på att skicka iväg dessa ultraljud att de kan jaga med hjälp av signaler. Om ett ljud träffar kroppen på en mygga kan fladdermusen direkt uppfatta storlek och avstånd med hjälp av den frekvens som skickas tillbaka och därigenom anfalla och få tillgång till dagens lunch eller middag.

Den amerikanske komponisten/ljudkonstnären Alvin Lucier (1931-2021) har alltid varit intresserad av ljudens fysiska tillvaro och fick tillgång till ekolod som kan användas för att navigera. De skickar iväg ett klickande ljud som ändrar hastighet när de kommer nära ett material som studsar tillbaka och på så sätt kan man lära sig att ta sig fram utan att se. Han skapade då ett stycke som heter Vespers för flera deltagare med ekolod i ett rum med publik. Jag fick uppleva en version av stycket på Konsthallen i Borås 1990. Alvin och en kollega klädde sig i ögonbindlar och satte igång sina ekolod, sedan gick de runt i lokalen och ljuden förändrades beroende på hur nära de kom olika föremål, väggar eller delar av publiken. Det blev ett intressant rytmiskt stycke som fick en extra dimension av att se de två deltagarna smyga omkring i högsta koncentration.  

 Alvin Lucier - Vespers