Det är något med den där staden Göteborg och göteborgarna. Det är något med deras förhållande till de artister som vuxit upp där och sedan blivit stora. Jag sitter här på 50 mils avstånd och förundras över den mängd kärlek som regnar över Håkan Hellström och försöker förstå vad som egentligen händer. Jag har aldrig sett honom live men alltid tyckt att han har en charm i det mesta han gör. Jag har säkert raljerat någon gång över felbetoningar i texterna men jag vill inte sälla mig till Ulf Lundell och andra griniga gamla gubbar som tycker att han inte behärskar det svenska språket. Jag vill inte heller stå på den andra sidan bland de som lyfter upp honom som en språklig förnyare i stil med Arthur Rimbaud eller Gunnar Ekelöf i och med att han har hittat ett nytt sätt att behandla orden, rytmen och prosodin; det handlar inte om det. En del kritiserar honom för stöld då han översätter och plockar citat från gamla idoler för att lägga in i sina egna texter. Men göteborgarna står där en...
Jag har så många gånger suttit på en bänk i en lekpark med en dagstidning eller en bok som skydd för att ostört kunna lyssna på hur barnens lekar utvecklas. Olika rollspel avlöser varandra sömlöst och nya förutsättningar kräver nya outtalade regler som bestäms genom en ordlös överenskommelse. Men leken kan plötsligt övergå ett ett gemensamt kroppsarbete, ”Den här stenen måste flyttas över till andra sidan om vi ska kunna bygga kojan så som vi vill ha den och då måste vi vara fler som hjälps åt då den ser väldigt tung ut.” Jag fascineras över hur de så snabbt kommer överens om de nya förutsättningar som gäller när leken tar en ny form. Efter att ha lyssnat på hur de pratar och hur de presenterar förändringarna hör jag ett uttryck som förklarar allt. ”För nu…”, där har vi själva hemligheten. Leken kan vara i vilket stadie som helst då någon pekar på en skottkärra och säger ”För nu är det här en båt”. Då har man löst problemet med att ta sig över den vilda forsen som dök upp tio min...
Vid ett tillfälle när jag öppnade Instagram för att strötitta på vad mina vänner hade lagt upp den senaste tiden hade ett tekniskt problem gjort att själva bilden inte gick att visa. Vad jag fick var istället en text: ”Bilden kan innehålla en eller flera personer, natt, skor och utomhus”. Detta triggade min fantasi och jag började skapa inre bilder utifrån den korta texten. Det fick mig också att ifrågasätta begreppet ”En bild säger mer än tusen ord” och tänka att det motsatta skulle vara mer sanningsenligt: ”Ett ord säger mer än tusen bilder”. Det väcker också tankar om begreppet censur och vad som är tillåtet att publicera sociala nätverk. Jag började fundera på att skapa en bilderbok utan bilder. Låta orden skapa situationer och föreställningar, som kanske till och med är olika varje gång du öppnar boken, eller kanske de tomma rutorna kan användas till att rita egna bilder utifrån vad du tycker dig se när du läser texten, eller iscensätt bildbeskrivningarna. Kom gärna m...
Kommentarer
Skicka en kommentar