Återlyssning - en klanglig värld
Skivrecensioner handlar nästan alltid om en aktuell händelse. Hur står sig den nya utgivningen jämfört med sin samtid? Vad har den här plattan att säga oss? Själva recensionen bör komma inom en månad annars är aktualiteten som bortblåst och nyhetsvärdet nere på noll. Men om man skulle vända på det? Att recensera skivor som givits ut för 40 år sedan, eller 60, men med två perspektiv - ett utifrån hur musikklimatet var när den gavs ut och ett hur själva utgivningen har klarat sig fram till idag. Har den något att säga oss idag som inte framkom när den först gavs ut. Jag lekte med tanken på att skriva några sådana recensioner och här kommer nr 4 i serien:
Det vilar ett mystiskt skimmer över denna inspelning, ja över hela produktionen faktiskt. Färgen på omslagsfotot i kombination med titeln Blue som även syftar på känslan ”blue”. Första gången jag, som tonåring, lyssnade igenom hela var det som att få tillträde till en hemlig värld fylld av frågor. Hennes frasering var annorlunda än allt jag tidigare hört och vad är det för gitarr hon spelar på? Det låter ibland som en gammal Levin som har stått 25 år i ett vindsutrymme men ändå kunnat behålla klangen som är rik och som sjunger av sig själv. Ibland låter det inte ens som en gitarr.
Idag sitter jag med facit för så många av de här frågorna. Internet har dragit undan slöjan för all mystik och det går att få svar på allting gällande inspelningsförhållanden, gitarrmodeller, tabulaturer på fingersättning och dagshumör för de som satt med i rummet just den dagen inspelningen skedde. Fascinerande ibland och lite småtråkigt att få alla svar serverade.
Det var ju inte ens gitarr hon spelade på t.ex. California. Det var ett folkinstrument som heter Dulcimer. Man lägger den i sitt knä och spelar melodier på en sträng medan de andra klingar som bourduner.
Just den här tekniken med att låta instrumenten vara stämda i en öppen klang hade blivit vanlig redan under andra halvan av 60-talet då modal tonalitet tog sig in i jazz och popmusik. Lyssna på hur John Coltranes musik förändras från och med A Love Supreme där ackordbyten inte längre har samma betydelse jämfört med den frihet man får melodiskt i att spela ovanpå ostinato-fraser eller dron-klanger. Lou Reed och John Cale stämde gitarrer i en och samma ton för en inspelning av en tidig låt The Ostrich för att få fram en råhet i soundet. Stephen Stills lät alla strängar vara samma ton utom den andra som var stämd en kvint upp när han komponerade Judy Blue Eyes 1969. Samma stämning använde Joni två år senare när hon skrev Carey. Lyssna på hur de lösa strängarna ringer med under ackordbytena i hela låten och skapar en så speciell stämning. Hon blev sedan lätt besatt av att stämma gitarren på olika sätt för olika låtar, något som kan ställa till besvär med omstämningar i konsertsammanhang om man inte reser med en mängd gitarrer. När hon tilldelades Polarpriset 1996 hade hon med sig en specialbyggd midigitarr där där strängarnas stämton kunde ändras på väg mellan elgitarren och förstärkaren så att hon skulle slippa att stämma om gitarren mellan varje låt. Det lät uppriktigt sagt för jävligt. Ljudet lät som en syntetgitarr i garageband och alla de övertoner man får i den akustiska klangen var borta.
Jag hade ju faktiskt hört en av låtarna från Blue redan när jag var 13 år och Nazarareth spelade in This Flight Tonight. Jag älskade den då även om de inte kommer i närheten av Jonis fina förskjutningar i rytmen, det som gör den och alla hennes låtar till något så egensinnigt och nyskapande med en stadig fot i folkmusik och en blick framåt mot vad som ska komma både inom jazz och bland alla singer/songwriters som inspirerats av plattan.
.jpeg)
Kommentarer
Skicka en kommentar