Inre språk och rumslig syntax

 Vad är ett språk? Det är såklart den mängd ord och sammansättningar  man lär sig i tid barndom för att kunna kommunicera med sin omgivning. Framförallt sina föräldrar för att få det man behöver men senare i  kommunikation med vänner och andra människor man träffar. Oliver Sacks berättar i boken Att se röster, som är en resa in i de dövas värld, att människor som föds döva i en familj av hörande får mycket svårt att tillgodogöra sig signalerna men att de med rätt förutsättningar kan skapa ett eget språk som inte bara blir funktionsdugligt utan i vissa fall ha en möjlighet att skapa ett flerdimensionellt språk där rummet och ett tredimensionellt kroppsspråk kan göra att ett enda tecken får ett flertal olika betydelser.

Den ryske neurologen Vygotskij forskade för 100 år sedan i ett inre språk som är medfött och som väcks till liv i kontakt med andra människor. Om man fråntas denna möjlighet i tidig ålder kan det bli mycket svårt att hitta in i en kommunicerande värld. Noam Chomsky, den amerikanske lingvisten och anarkisten skrev i slutet på 50-talet en revolutionerande skrift om vad han kallar Generativ grammatik. Den bygger på samma idé om ett medfött anlag för ett inre språk som har en viss struktur. De språk som vi sedan talar och som vi skriver med kan destilleras ner till denna grundstruktur med hjälp av träddiagram. Jag läste själv lingvistik i början på 80-talet i Göteborg och institutionen var då mycket påverkad av Chomskys teorier så vi ägnade många timmar åt att dechiffrera dessa träd, och när jag i samma period fick läsa hans politiska texter kunde jag inte låta bli att tänka på att det fanns en idé bakom som säger att det finns ingen skillnad på människor; oavsett hur komplicerade meningar de kan framställa eller hur enkelt man kan uttrycka sig så har de sina rötter i samma grundläggande grammatiska struktur. Resten är bara utanpåverk.

Sacks skriver om inre grammatik och rumslig syntax och plötsligt börjar jag tänka på hur vi kommunicerar när vi spelar musik tillsammans. Man kan säga att noter är ett språk då det talar om i vilken ordning tonerna ska spelas och hur de ska rytmiseras, dessutom hur det jag spelar ska förhålla sig till mina medmusiker. Men vi måste också lägga till den inre grammatiken och den rumsliga syntaxen även här för det är en kommunikativ akt som sker och som vi måste förhålla oss till, vare sig vi spelar efter noter, efter gehör eller improviserar fritt.

Den inre grammatiken är vår kropps förhållningssätt till olika frekvenssammansättningar vilket gör att vi uppfattar vissa intervall som harmoniska och vissa som dissonanta, men den har också en historisk inlärningskurva där vårt inre är präglat på vilka slags ljud vi har haft omkring oss och hur människor i vår omgivning har använt ljudande material. I den inre grammatiken finns också en förutsättning för prosodi, det vill säga en känsla för hur en melodisk figur fungerar. Det gäller både i det talade språket och i en musikalisk kontext. Vi vet helt enkelt när en fras hamnar rätt och vi vet hur vi melodiskt ska svara på en annan fras. Det är detta som skapar samspel, både i konversation och i improvisation (vilket all konversation är). 

När man i språket, framförallt i teckenspråk, talar om rumslig syntax så är det det sammansatt uttrycket i vad som sägs. Ett handtecken tillsammans med uppblåsta kinder betyder en sak medan samma tecken utan ansiktsförändring betyder något annat. Det är ett mycket komplext sätt att tala tredimensionellt och rörelserna i teckenspråket kan använda sig av rumsliga riktningar på ett helt annat sätt än vad som sker i en talad konversation. När vi spelar tillsammans uppstår genast en rumslig syntax där alla musiker i rummet förhåller sig till den andra genom att följa minsta kroppsrörelse eller blick. Man skulle kunna ta bort det ljudande materialet och bara studera de som spelar för att få en känsla för hur det kan låta. Lägg då till ljudets egna rumsliga syntax där rummets väggar får en meddelande roll genom att kasta tillbaka ljudvågorna till de närvarandes trumhinnor. Kroppen ställe genast in sig på hur rummet är beskaffat; är det långt mellan väggarna? är väggmaterialet av sten eller trä? är det utomhus? Allt detta påverkar det svar man skickar iväg.

Så det tredimensionella kroppsspråket tillsammans med örats inlyssnande och rummets efterklang är alla medspelare när vi musicerar oavsett om vi spelar ett Bach-stycke eller en fri improvisation. Det är kommunikation utifrån ett finmaskigt nät som vävs runtom de närvarande i rummet, ett nät som väcker vår inneboende känsla för vårt inre språk och vår rumsliga syntax.