Gitarrister som upptäcker. Del 2 - Friform

Det sägs att de flesta vuxna människor bara lyssnar på musik som var viktig under deras tonår, och flera av dessa vill dessutom med bestämdhet hävda att det inte har gjorts någon bra musik sedan 1956, 1968 eller 1977, eller 2001 beroende på när man hade sina roligaste ungdomsår. När man har musik som yrke däremot gäller det att vara nyfiken på vad som händer i samtiden och hur musiken förändras och tar nya vägar. I mitt fall, som har återvänt till gitarren efter några år på villovägar där jag spelat alla möjliga instrument, handlar det om att inspireras av de kollegor som vågar sig ut på äventyrliga spår för att hitta nya tekniker och spelsätt. Här kommer några stycken av dem med medföljande lyssningslänkar:




Marc Ribot


Alltsedan jag hörde honom på Tom Waits-plattan Rain Dogs har han varit en ledstjärna i sättet att mixa ett spel som är inspirerat av klassisk latinamerikansk gitarrmusik, Wes Montgomery-jazz och ren friform efter många års samarbete med John Zorn. Jag har inte sett någon gitarrist som slår så hårt på gitarren och ändå får fram en skönhet just för att han söker efter en enda sak - att överraska sig själv, och därmed oss lyssnare. Det kan vara elektriskt eller akustiskt, det är samma attityd och alltid oväntat.


Här i Coltrane-låten Dearly Beloved

 


Che Chen


Studerade för gitarrister i Mauritius och lärde sig att flytta banden som sitter högst upp på gitarrhalsen för att sätta dem emellan de band som är i första läget. På det sättet kommer man åt de kvartstoner som är vanliga i den västafrikanska musiken. Tillbaka i New York bildade han gatumusik-duon 75 Dollar Bill (gitarr och Cajon) som sedan turnerat över hela världen med sitt bluesiga afrokaos.


75 Dollar Bill - The Random Tea Room



Tó Trips


Från Portugal. Jag såg, eller inte såg, bandet Dead Combo en sen natt på en klubb i Lissabon för några år sedan. Anledningen att jag inte såg dem var att de alltid sitter ner och spelar (vilket också Marc Ribot gör nuförtiden) och klubben de spelade på var en trång källarlokal med stående publik. Tó Trips är en utforskare av en råhet i gitarrspelet som dessutom alltid lyckas få in den portugisiska skönheten och vemodet. Bandet har lagt av men Tó fortsätter själv och spelar mer och mer improviserad musik i olika sammanhang.


Dead Combo - Cuba 1970

 


Bill Orcutt


Spelar på en gitarr med fyra strängar, de tre ljusa plus E-bassträngen. Han är en gitarristernas Albert Ayler och har hittat en helt egen spelstil som är ekvilibristisk men på hans helt egna sätt. Han har samarbetat och medverkat i flera friformsammanhang som t.ex. med Peter Brötzman och det är lätt att förstå hur de har hittat varandra.


Här en improvisation med Bill Orcutt

 


Sam Amidon


Folkmusiker som upptäckt likheter mellan spelsätten i Appalachernas spel och friformimprovisationer. Hans konserter är som en blandning mellan vacker folklore och sökande partier där instrumenten blir en ljudalstrare som får finna sig i vad dess ägare känner för att hitta på för tillfället. Här kommer en låt som visar både hans fina gitarrteknik och hans vackra röst.


Sam Amidon - Juma Mountain 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

CV med misslyckanden

Håkan Hellström och Ace of Base

Det femte elementet - kvintessensen