Återlyssning - Inget uppstår av sig själv

  Skivrecensioner handlar nästan alltid om en aktuell händelse. Hur står sig den nya utgivningen jämfört med sin samtid? Vad har den här plattan att säga oss? Själva recensionen bör komma inom en månad annars är aktualiteten som bortblåst och nyhetsvärdet nere på noll. Men om man skulle vända på det? Att recensera skivor som givits ut för 40 år sedan, eller 60, men med två perspektiv - ett utifrån hur musikklimatet var när den gavs ut och ett hur själva utgivningen har klarat sig fram till idag. Har den något att säga oss idag som inte framkom när den först gavs ut. Jag lekte med tanken på att skriva några sådana recensioner och här kommer nr 3 i serien:

The Velvet Underground and Nico (1967 Verve)

Det här är väl en av de mest mytifierade plattor som har släppts. Som Brian Eno uttryckte det ”Inte många köpte plattan när den kom, men alla som gjorde det bildade eget band”. Myten är väl typ att Andy Warhol hittade dessa streetsmarta ynglingar som var bra på att föra oväsen och parade ihop dem med fotomodellen Nico och åkte sedan runt på olika ställen och satte upp det multimediala eventet Exploding Plastic Inevitable med VU som huvudakt. Så här i efterhand är det intressant att se vilka beståndsdelar som låg bakom att det blev som det blev och att det låter som det låter.

Lou Reed som tidigt varit litteraturintresserad och studerat för författaren Delmore Schwartz som fick en stor påverkan på hans sätt att skriva sångtexter och dikter. När han läste Hubert Selby Jr. öppnade en värld upp som beskrev den råa vardagen med ett fantastiskt språk. Detta kombinerat med kärleken till gammal Doo-wop skapade denna klassiska mix av catchy melodier med journalistiska texter om riktiga människor på gatan. Men Alltid ur ett författarperspektiv. I en intervju, eller ett samtal med sångarna Flo & Eddie långt senare känner Lou Reed att han är bland vänner. Då slappnar han av och berättar om skapelsen Lou Reed i motsats till människan Lou Reed. ”Nu råkar det vara så att sångtexter blir som bäst om de är skrivna i ”jag”-form, det behöver inte betyda att de handlar om mig”.

John Cale var klassiskt skolad och hamnade tidigt i kretsarna runt LaMonte Young som skapat en egen form av minimalism byggd på instrument stämda i frekvenser istället för den vanliga skalan. Musiken de spelade i The Theatre of Eternal Music var långa dronestycken där Cale kunde utveckla sin violateknik, säkert i samspel med violinisten Tony Conrad som också var en dronemästare. Musiken var stark och mässande och har sedan dess fått stor betydelse för både konstmusiken och rockmusiken, framförallt den noisebaserade musiken,  än i dag. När de sedan fick med sig Maureen Tucker som hade hittat på ett eget sätt att spela mässande trummor genom att stå upp och framförallt spela på storpukan, samt Sterling Morrison som fint hittar in i soundet och kanske, sett så här utifrån, var den som länkade ihop allting till att låta som Velvet Underground. När sedan Nico kommer med strålar en glimt av Andy Warhols värld in i musiken och hela deras uppenbarelse.

Det är just den här kombinationen av modern gatusmart litteratur och romantiska melodier blandat med drone och noiseutbrott som blir något nytt. Men verkligen inte av en slump utan det är ett möte mellan spännande konstnärer som söker efter ljud och texter som bäst kan beskriva den staden de lever i. Ingenting uppstår av sig själv utan allt har en historia bakåt. De som var med och hörde de första konserterna, eller hörde plattan för första gången kanske inte förstod länkarna bakåt men idag är det tydligt vilken tradition som ligger bakom det de sysslar med. Det är detta som är så spännande med att återlyssna på gamla klassiska album. Velvet Underground själva har i sin tur tillsammans med andra band och andra konstnärer byggt en grund för kulturer som växer fram ur denna myllan, punken, noisemusiken (Reeds soloalbum Metal Machine Music var inte ett sätt att komma ur ett kontrakt med skivbolaget, det var ett album helt i linje med den musik som LaMonte Young skapat 10 år tidigare) och sättet att skriva texter som skulle kunna vara helt och hållet sanna just därför att de är så välskrivna.

För inte så länge sedan släpptes ett hyllningsalbum där olika artister tolkat låtarna på sitt eget vis. Iggy Pop och Matt Sweeney ligger väl närmast VU i soundet med European son, vilket gör att man kan undra varför det behövs ytterligare en version. Thurston Moore och Bobby Gillespie såg lovande ut på pappret men är lite av en besvikelse med Heroin. Själv föredrar jag Courtney Barnett som faktiskt gifter ihop I’ll be Your Mirror med sitt eget uttryck.