Associationer är en vibration

Något sätts i vibration vilket skapar en effekt, det kan vara en ton eller en färg, det kan vara en skakning i marken eller kroppen eller ett hav som går i sjö med stora vågor. Men en vibration kan också skapas utifrån en idé som får dina tankar att vibrera precis som en Laogg, den buddistiska sjungande skålen som finns i olika storlekar och som korresponderar med olika chakran. 

Men associationer kan också få din tanke att vibrera och skapa nya tankar, om du bara är tillräckligt öppen för vad du upplever. Det kan vara ljudkvaliteten på en bilmotor som passerar, kanske en hackig puls på grund av något som är felinställd vilket gör att du associerar till en liknande rytm du hörde när du var barn och cyklade omkring på en gammal cykel där kedjan var lös och skapade en rytm varje gång kedjan gick runt. Det kan vara rösten hos en person du sitter nära på bussen som får dig att associera till en granne du brukade prata med ute på cykelgården. Hon som alltid stannade till för att prata när hon gick ner för att piska sina mattor. Och ljudet av mattpiskan som ekade mellan husen som plötsligt dyker upp i ditt huvud när du leker med din delaypedal till gitarren. Om man ställer det tillräckligt kort och med några repetitioner låter det precis som att ljudet kastas mellan stenväggarna på gården där du bodde en kort period i din barndom. 

Du associerar och skapar nytt utifrån de tankar som dyker upp. Och du måste vara öppen för allt annars är det lätt att du missar någon detalj. Ibland kan det vara två eller tre toner i en följd som skapar en association till en känd melodi. Den gröna linjen på tunnelbanan i Stockholm har länge spelat de tre första tonerna i Misty vilket får mig antingen att sjunga vidare på låten alternativt börja tänka på Clint Eastwood-filmen Play Misty for Me från 1971. Jag vet inte ens om jag har sett den men jag ser Clint framför mig och tankarna vandrar fritt om vad filmen kan handla om. Är det samma associationsbanor som hos Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i Casablanca när de hör låten As Time Goes By vilket tar dem tillbaka till en kärlekshistoria i Paris några år tidigare.

Ibland när jag spelar själv och improviserar kan det räcka med ett intervall som får mig att tänka på en fras i en gammal låt som gömt sig inne i mitt undermedvetna. Jag slits emellan vägvalen att antingen citera melodin eller ta en helt annan väg för att visa att jag är fri att göra som jag vill. Men den är ändå där och påverkar även mina icke-val, den där känslan att jag har börjat associera utifrån en impuls som bara dök upp från ingenstans.