Viskleken som konstnärlig idé

 Jag har alltid varit fascinerad av viskleken, redan på lågstadiet när en mening fick vandra från barn till barn som viskar den i örat på den som sitter bredvid och sedan slutresultatet som kunde bli något helt annat än ursprungsmeningen. Det var som ett språktrolleri. Förra året skapade jag ett improvisationsprojekt som skulle bygga på samma idé, så här gick det till:

Jag spelade in en 5 minuter lång gitarrimprovisation. Sedan skickade jag den till fem vänner och bad dem att spela tillsammans med min inspelning och så klart spela in sin egen stämma. När de var klara med sitt bidrag skulle de skicka sin egen inspelning till 3-5 utvalda improvisatörer som i sin tur spelar spelar in sin stämma - min egen inspelning får bara höras av de första fem musikerna - och skickar vidare. Alla inspelningar har samma ursprung men bara två i taget spelar tillsammans.

Så vandrar musiken vidare och bildar nya duos med nya klangvärldar medan min egen gitarrimprovisation tunnas ut och finns där längst bak som en första rörare. Men jag sitter med alla filer och kan sätta ihop de i olika kombinationer. Jag kan låta alla spela tillsammans som ett impro-storband, eller låta någon från generation 6 improvisera med mig eller med någon från generation 2. 

Här är en länk till en bandcamp-sida där det är möjligt att lyssna på alla duos, uppdelade efter vilken generation de tillhör. Det är en fin resa att lyssna igenom om du tar dig tid. Spelar du själv så får du gärna vara med, lägg en kommentar här och lägg med din email-adress så ska jag skicka en fil som du kan spela med:


The Whisper Game






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

CV med misslyckanden

Det femte elementet - kvintessensen

Luguber