Nya perspektiv - Nationella självbilder

 Vi är i Lissabon, eller Lisboa som staden heter på portugisiska. Planen var att resa hem idag men plötsligt ställdes vår resa in och vi fick flytta fram hemresan två dagar. Det är helt ok, vi har familj som ger oss sovplats och vänner som gärna vill ses, dessutom ett dagsljus som stärker för att klara av resten av vintern.

Jag har rest mellan Sverige och Portugal i 25 år nu och fått möjlighet att se på båda länder utifrån nya perspektiv; det är något visst att ha del av två olika synvinklar vad gäller familj, samhälle och traditioner. Det första som slog mig efter några års besök var hur skev vår självbild som svenskar var. Vi vet ju att vi bor i världens bästa land och därför kan vara så ödmjuka i vår attityd. Men just den kombinationen - ödmjukhet och känslan av att vara bäst - blir för många andra europeer en ganska obehaglig besserwisserattityd.

Min bild av Portugal, innan jag träffade min nuvarande hustru, var ett land som varit militärdiktatur ända fram till 1974 och som sedan lyckats bygga upp landet utifrån en socialistisk, socialdemokratisk idé. Presidenten Mario Soares var ju nära vän med Olof Palme och fick därmed lära sig av ”den bäste”. Att den första revolutionen höll på att tas över av Sovjet-trogna kommunister innan Soares blev premiärminister tog många år för mig att förstå.

Nu har vi hittat nyanser i våra beskrivningar, portugiserna och jag. Sverige har närmat sig de Europeiska ländernas problem och vi kan faktiskt prata mer om likheter i hur länderna utvecklas även om Sverige (fram tills nyligen) exporterat rika pensionärer till det varma landet i sydväst, pensionärer som konsumerar  tillräckligt för att höja Portugals BNP.

Jag brukar nuförtiden skryta med mitt andraland Portugal för att de inte haft något nationalistiskt högerextremt parti, kanske på grund av närheten i år till diktaturregimen. Men nu blåser nya vindar och det är här det blir intressant med jämförelser.

Att se hur nationalistiska politikers taktik byggs upp för att växa och få fler och fler med sig genom att oavbrutet hävda att allt är invandrarnas fel. Att landet är fattigt, att det är svårt att kunna placera sina barn i bra skolor, att få tillräckligt bra sjukvård, att våldet stegras. Alla dessa argument ropas ut med versaler och utropstecken så till den grad att de andra partierna måste svara och försvara sin politik som vore den en svensk hockeymålvakt under 70-80 talet när den ryska pressen var som hårdast. 

Jag kan som svensk se och förstå hur detta kunde ske, först med ett löjets skimmer och sedan alltmer som en aggressiv attack mot det samhälle vi lever i för att sedan övergå till att bli normalitet och genom att tvinga alla andra att till slut bara prata om de här frågorna så har de lyckats skapa en politisk miljö där de i dagsläget kan luta sig tillbaka och se hur alla andra partier lyfter deras frågor och även börjar använda samma argument.

Jag säger det här till portugiserna. Akta er för att låta Chega (partiet heter så och ordet härstammar från chegar= att anlända, de bildades 2019) sätta agendan för vad diskussionen ska handla om. Vi svenskar tillät det för att vi inte såg och förstod vidden och det taktiska spelet och nu måste vi kunna använda våra erfarenheter för att det ska stoppas i tid i länder där det inte har gått så långt.