Stavelser

 Stavelser, jag räknar stavelser. Ibland för att skriva haikudikter som ska bestå av tre rader med fem stavelser på första raden, sju på den andra och fem på den tredje. Det gäller egentligen bara om man skriver på japanska som är ett språk byggt av jämt betonade stavelser. Men jag tycker om att arbeta utifrån regler så jag försöker använda samma system, fem - sju  - fem. Det ger stavelserna vikt. Stavelser är byggstenarna i det som blir prosodi, språkmelodi. Genom att betona eller inte betona stavelser skapas en språkmelodi, en melodi som är unik för varje land, ja kanske varje dialekt i ett land. Stavelser kan i sig vara innehållslösa men de kan också betyda något i sig själva. Och är en stavelse som är mycket användbar medan sta eller vel inte säger något förrän se tillkommer. Se betyder något i sig men efter sta+vel bildas ordet stavelse. Det är som varelser som befolkar pappret eller skärmen och ger liv åt en berättelse eller en tankegång. Jag tänker på stavelser när jag memorerar en text, de måste sitta ihop i rätt ordning för att bilda den rymt som gör att jag kommer ihåg texten. Jag räknar och räknar, nej det gör jag faktiskt inte. Jag låter de sjunka in i mig och bilda ord med betydelse. Jag tänker på Octavio Paz som är en fin poet från Mexico. Han har skrivit om stavelser (tolkade av Lasse Söderberg):

Stavelser är glöd.

De är också växter:

      deras rötter

bryter tystnaden,

    deras grenar

bygger hus av ljud.

      Stavelser:

de binds samman och löses upp,

      leker

att de är lika eller olika

Stavelser:

    mognande bakom pannor,

blommande i munnar.

            Deras rötter

dricker natt, äter ljus.

          Språken:

glödande träd

med lövverk av regn.

Vegetationer av blixtar,

geometrier av ekon:

på pappersarket

skapas dikten

som dagen

i rymdens öppna hand.