Samtal mellan fiskar - samtal mellan fåglar

Att fåglar kvittrar är en självklarhet, det är också tydligt att de säger något med sitt kvitter. Oftast handlar det om att varna andra för ett eventuellt hot (dit räknas även vi som står och lyssnar), eller tips till andra att det finns något ätbart i närheten. Det finns nog också fall där man kvittrar för att få en partner. Men att de bygger meningar med hjälp av en syntax som kan liknas med den vi själva använder när vi placerar ord eller fraser i olika ordning, det var i alla fall nytt för mig. Nu visar det sig att även fiskar har ett eget språk. Av förklarliga skäl måste de hitta alternativa sätt att frambringa ljuden på, men det finns lösningar på även detta. Stridulation är något som förekommer i insektsvärlden då man gnider olika kroppsdelar mot varandra för att skapa friktion, till exempel gräshoppans spel. Även vissa fiskarter har hittat möjligheter att producera ljud genom att gnida sina bendelar mot varandra för att skapa olika sorters friktionsljud, eller använda muskler för att skapa vibrationer mot hårdare bendelar, det blir ett slags klick eller trumljud som fortplantar sig bra under vattenytan. Störar har funnits länge och forskare menar sig ha funnit bevis för att de kommunicerat med ljud redan för 155 miljoner år sedan. Kanske är det anledningen till att de har klarat sig så länge. Att kommunicera med hjälp av ljud har visat sig vara både effektivt och lättförståeligt för att prata om de klassiska ämnena ”var finns det mat?”, ”det kommer ett rovdjur!” ”Jag behöver en partner.” Eller helt enkelt bara tala om för de runtomkring vilken grupp man tillhör.

Nu kommer vi in på syntax och grammatik. Vi människor vill gärna se oss som mer sofistikerade än andra raser då vi kan utveckla resonemang och tala i långa fraser med bisatser och abstrakta bilder. Men om vi analyserar språket enligt en trädstruktur, som Noam Chomskys Generative Grammar, så visar det sig till slut att vi säger ungefär samma saker som alla andra, bara med den skillnaden att vi använder många fler ord och har ett mer njutbart förhållande till de enskilda orden - annars hade vi inte haft poesi.

Jag tänker på likheterna mellan fåglarna uppe i träden och en symfoniorkester som värmer upp och stämmer sina instrument innan dirigenten slår med taktpinnen för att förklara att det är dags för samling. Det brukar börja med att alla går in och sätter sig för att värma upp med olika fraser från det stycke de ska spela. Syntaxen är kaotisk och helt utan mening. Sedan är det dags för oboen att spela ett a så att alla ska få chansen till en gemensam stämning, detta övergår ganska snart till en kort period där man spelar något parti till innan dirigenten slår med taktpinnen för att visa alla att det är dags att samlas. Musiken börjar och det som tidigare upplevts som kaotiskt eller som en mängd fåglar i ett träd övergår till något samlat. Noterna har skapat en syntax som gör att de enskilda fraserna får en betydelse. Fåglarna nöjer sig med de grundläggande behoven och stannar i det tillståndet där var och en kan skicka iväg sina signaler, men vi människor måste skapa något större som samlar oss som grupp och får oss att känna att vi betyder något. Vi är nämligen det enda djuret som går omkring här på jorden och vet att vi ska dö, därför måste vi sysselsätta oss med dessa aktiviteter för att känna att vi har någon slags betydelse. Annars skulle vi ropa, precis som alla andra, på mat och sex.