Att intervjua är tråkigt, men att samtala är fantastiskt!

 Sitter och redigerar intervjuer jag gjort med kollegor som jag tycker är intressanta, nej inte kollegor - vänner som jag ville samtala med. Hur ska jag få till den nedskrivna texten så att flödet från samtalet finns kvar. Jag varken kan eller vill göra en normal intervju. En intervjuare får inte ta egna exempel eller tänka subjektivt om det som sägs. Eller får man det? Jag vill bara få till ett samtal där orden blandas och blir reflektioner i varandra så att vi till slut är en kropp som berättar något, berättar en historia om något som händer nu. 

Det är det jag vill komma åt. Att vi med våra röster ska kunna prata oss fram till vad som händer just nu. Vem är jag idag? och du? Hur kommer det sig att vi refererar till samma sak. Jag har pratat med åtta personer från olika bakgrund och alla samtal har vid något tillfälle rört vid vad Miles Davis sysslade med i början på 70-talet, under den s.k. elektriska perioden. Är det jag som leder in samtalet på detta varje gång? Det ser inte ut så när jag skriver ner dialogen, men hur kan det bli så? Nästan alla pratar om viljan att arbeta modalt. Har jag valt människor som jag vet kommer att bekräfta det jag tänkt på? Kanske är det så, men jag kan inte säga säkert. Det blev i alla fall fina samtal och jag hoppas att kunna publicera dem snart. Eller, ja det kommer jag att göra, men i ett sammanhang med andra tankar så att ingenting framstår som att jag påstår något. Jag vill inte påstå något. Jag vill bara ställa frågor. Så från och med nu kommer jag bara att ställa frågor. Nej det är inte sant. Eller är det det?