Volym och decibel - I stormens öga

Jag tillhör en generation som växt upp utan decibelrestriktioner. Inga varningslampor i form av skulptur-öron på väggen i klassrummet och inga krav på max decibeltal i konsertsalar och klubbrum. Min tonår var inbäddad i en öronbedövande dimma av distade gitarrer och skärande cymbaler. Jag har klarat mig någorlunda helskinnad genom detta, kanske av ren tur men det kan också vara så att jag har njutit av att befinna mig inne i stormens öga, eller rakt framför en jetmotor. Det sägs ju att hörselskador drabbar hårdare om man inte tycker om ljuden och därmed spänner sig, när man slappnar av och njuter går ljudvågorna in genom kroppen och skakar om för att sedan vandra vidare ut i rummet. Jag trodde ett tag att jag hade fått tinnitus då jag hörde en hög skrikande ton när jag satte mig ner i soffan hemma för att slappna av. Men efter några kvällar upptäckte jag att det var kompressorn på vår kyl och frys som slog på och framkallade ljudet.

Ljudet av ett kylskåp

Gitarristen Marc Ribot beskriver det fint i sin bok Unstrung: För att en elgitarr ska låta riktigt bra måste man dra upp volymen över en viss gräns för att förstärkaren ska överansträngas, då får man det fulländade ljudet. Han beskriver hur gitarristerna på scenen är som en schaman som likt schamanerna hos naturfolk dricker brygder med narkotiska preparat för att sedan låta byns befolkning dricka hans urin som då har filtrerats genom hans kropp. Gitarristerna ska stå mellan förstärkaren och publiken och filtrera det öronbedövande ljudet så att publiken inte får en överdos av krafterna.

Jag vill alltid vara nära scenen när jag hör musik, om jag hamnar för långt bak blir jag distanserad och känner det som att jag tittar på TV (ibland väljer jag den platsen av just den orsaken). Det gäller även klassisk musik; det måste kännas i kroppen. Ljudvågorna måste få en möjlighet att ta sig in i mig för att kunna gripa tag i muskler och leder för att jag ska kunna bli ett med musiken. En gång för typ 15 år sedan spelade The Great Learning Orchestra Lou Reed’s Metal Machine Music ett mycket viktigt stycke från 1975 viktigt för all form av noisemusik, inspirerad av LaMonte Youngs dronemusik som byggde på  instrument stämda i rena intervaller utifrån frekvenstal istället för den tempererade skala vi är vana vid. När GLO spelade på Kulturhuset med 25 elförstärkta instrument valde jag att vara assistent åt Ulrich Krieger som transkriberat stycket för orkester. Vi två satt och mixade och höll oss kanten på mixerbordet. Ett stålbad skrev recensenten efteråt och det var det.

Michael Gira från Swans (som för övrigt är kända för sina volymstarka konserter) spelade en akustisk konsert på Slaktkyrkan i Stockholm. Hög volym och starka vibrationer som får våra kroppar att vibrera tillsammans på stengolvet, eller den japanske artisten, som jag glömt namnet på, som hade byggt om ett lysrör till en noisemaskin. Och det är just det som är själva huvudsaken med stark volym - inte att det ska skrika i öronen utan att de starka vibrationerna ska kännas i hela kroppen. Det ska vara ett reningsbad som masserar musklerna och alla ligament i kroppen, det ska vara som att öppna dörren in till ett magiskt rum som vibrerar och omsluter oss, som låter oss rida en vildhäst eller stå högst upp på en tsunamivåg på väg in mot stranden. Det stora lugnet som bara kan uppnås i stormens öga.