Musik som fått mig att stoppa allt jag håller på med
Jag tror att det var Lennart Wretlind som i ett radioprogram berättade om första gången han hörde A Day in the Life av The Beatles från Sgt. Pepper’s Lonely Heart Club Band. Han körde bil när låten spelades i radion och upplevelsen var så stark om omvälvande att han var tvungen att köra in till sidan och stanna bilen. Den bilden stannade kvar hos mig och det har faktiskt hänt mig också en gång, men jag tänker nu lista musik som haft liknande effekt på mig genom livet; det kan vara att bokstavligen stanna bilen men det kan också vara bildligt talat. Hade jag kört bil vid tillfället så hade jag varit tvungen att stanna vid vägkanten för att inte utgöra en risk för andra fordon. Här kommer den, från tidig barndom fram till nu:
Papa-Oom-Mow-Mow - The Rivingtons
Det var nog ungefär samtidigt som de här låtarna dök upp på radion, jag var kanske 4 eller 5 år och blev helt besatt av de repetitiva rösterna som mässade fram läten som både lät som ett språk jag just lämnat bakom mig och ett uttryck som jag ville komma åt. Med tanke på att radion spelade mycket lite av den här slags musik så måste det ha varit så att min äldre syster eller bror spelat in dem på rullbandspelaren vi hade hemma. Det var i alla fall en dörr som öppnades in till en magisk värld.
Born on the Bayou - Creedence Clearwater Revival
Jag var 11 år och låg och slöade framför TV’n då en livekonsert med Creedence började. Detta var från den period när de spelade en-ackordslåtar som byggde på ett riff som bara pågick i evighet samtidigt som John Fogerty mässade ovanpå. Jag blev helt paralyserad av råheten och av hela upplevelsen av en riktig livekonsert, om än bara på TV. Jag hade faktiskt sett ett par konserter med mina äldre syskon, Little Millie (My Boy Lollipop) på Barnens dag i Mellerud och Tages i Trollhättans Folkets Park men det här var något annat. Jag ville ha samma lugg som Fogerty och rutig flanellskjorta och jag ville spela gitarr - dygnet runt - vilket jag också gjorde från och med den dagen.
Jag gick igenom högstadiet under de kanske viktigaste åren i rockmusikens historia. Det var Black Sabbath, Deep Purple, Led Zeppelin, Lou Reed och Bowie i en salig blandning. Det gick inte en vecka utan att det kom en ny platta med någon av dessa artister. Vår snälle musiklärare Per-Inge lät oss använda musiksalen på fredagens lunchraster då de som ville kunde ta med sig en vinylplatta och spela upp för oss andra. En fredag frågade Per-Inge om han fick spela en skiva också och alla log lite snett och sade att det gick väl bra. Han plockade fram en skiva med den gula märkningen som vi alla kände igen från andra musiklektioner ”Deutsche Grammophone” och utan att någon märkte höjde han lite extra på volymkontrollen. Det började stillsamt med en ödslig melodi och vi satt alla och väntade på att det skulle ta slut så vi kunde få höra ett spår från den nya live-dubbel som Deep Purple släppt. Plötsligt startar rytmen med djupa riffiga stacatto-stråkar och i alla fall jag trycktes bakåt i stolen. Det fanns alltså musik som kunde vara tyngre och starkare än alla de elgitarr-riff jag hört hittills och detta utan elförstärkning. Detta stycke har följt mig sedan dess och blivit en ledstjärna för hur suggestiva klanger skapas.
How Many More Years - Howlin’ Wolf
Jag vågade aldrig sjunga i skolan och en gång när jag försökte slutade min lärare att spela på pianot för att fråga rakt ut i klassen ”Vad var det där för brummande?” ”Det var Leif” sade en av tjejerna och pekade på mig. Efter den upplevelsen höll jag tyst som sångare tills jag vid 19 års ålder fick höra Howlin’ Wolf. Brummandet fick en mening och om man dessutom skrek rakt ut så blev det till ett uttryck. Jag bildade ett bluesband och tog fram mitt mellannamn Gillis för att bli bluesartisten Gillis Jordan som kunde gapa på som den ylande vargen. Jag var förmodligen inte i närheten av vad jag hörde på insidan men det blev en primalterapi som hjälpte mig att hitta ett uttryck.
Second Construction - John Cage
”Här ska du få höra på något speciellt” sade Fiffi när jag hälsade på honom i Halmstad för att spela och prata musik. Jag satt i en fåtölj men hade det varit en bilstol så hade jag bromsat in och stannat bilen. Detta var öppningen in i slagverksmusik som blev min öppning in i sampling, som också är en slags slagverksmusik då man triggar ett ljud som har en viss klangtid. Det i sin tur fick mig att förstå att jag kan komponera med dessa beståndsdelar och bygga upp fraser och rytmer som är hämtade från storstadens puls och från de afrikanska stamkulturerna och från det barnsliga bankandet på leksaker och på elgitarrerna i replokalen och på rulltrappans rytm och på springande steg i skolkorridorerna och hjärtats puls och på alla pulser som finns i världen.
Och jag har faktiskt en gång stannat bilen för att jag blev så påverkad av en låt på bilradion:
Cast Anchor - Hanne Hukkelberg
Det är något med hennes röst som är så enkel och självklar samtidigt som den är hemlig. Och arrangemanget - det dyker upp nya instrument lite här och där som gör ett inpass och sedan försvinner. En ständig förändring bakom rösten. Det är så här musik ska vara. Ett evigt överraskande pågående med små finurliga inpass till en text som är så rytmiskt vacker och hemlig vad gäller innehåll. Hon har tagit bort den här plattan från Spotify och Itunes och det är förmodligen för att inte skapa riskfyllt situationer i trafiken.
Kommentarer
Skicka en kommentar