Klotter som meditation

Sitter och jobbar med att skriva ett antal övningar för att kunna skapa improvisationsworkshops med barn och ungdomar. Hittar då ett kompendium i bokhyllan skrivet av John Stevens brittisk trummis och medlem av The Spontaneous Music Ensemble. Search and Reflect heter boken och består av grundläggande övningar i hur man arbetar med grupper för att skapa samspel och så småningom använda sig av metoder för att spela friare. Jag fastnar för ett kapitel som handlar om att ”klottra” med sitt instrument, alltså som ersättning för tystnad, att inte spela alls. Ta ditt instrument och gör svaga ljud i en flytande ström av sekvenser, som man gör med penna och papper när man sitter och pratar i telefon. Ingen funktion, ingen mening med det man spelar utan bara ljud som pågår. Det ställer o hjärnan till att uppleva en tomhet och kanske man kan säga att det motsvarar de mantra man brukar använda för att stänga av hjärnan vid meditation. Vid tystnad uppstår gärna en oavsedd aktivitet där hjärnan börjar fundera på olika saker och sortera bland det som har hänt under dagen, men med hjälp av detta klotter kan man ta sig till en plats bortanför det planerade och utstakade.

Låt oss säga att vi har en grupp människor i ett rum. De har alla varsitt instrument eller sin röst eller bara händerna och kroppen att använda. Tyst och stillsamt börjar alla att göra meningslösa ljud utifrån vad de har. Se till att inte reagera på vad andra gör utan bara låt ljuden flyta samman i en jämn ström. När hela gruppen känner sig bekväm med detta kan man välja att göra olika utvecklingar från detta tillstånd. Man kan komma överens om att en och en kan få växa ur klottertillståndet och göra soloinpass för att sedan gå tillbaka till sorlet, eller man kan skapa duos med hjälp av blickar och nickningar för att hitta någon att spela tillsammans med. Det går också att arbeta med hela gruppen och låta alla deltagare gå ifrån klotter till en tonal kakafoni för att sedan snabbt gå tillbaka till det tysta myllret av ljud.

Det blir som att befinna sig på en plats där det sorlas runtomkring, på en stor middag kanske, och plötsligt få en ingivelse att hålla ett tal. Det går då att slå med en sked på ett glas för att fånga uppmärksamheten men man kan lika gärna höja rösten och bara börja prata. Jag tror att de flesta skulle gå med på den överenskommelsen ganska direkt och lyssna på vad talaren har att säga. Tänk vidare om en sådan middag skulle bestå av olika ”grupptal” där ytterligare en person ställer sig upp och svarar den förste, och sedan en till och en till. Vid något tillfälle reser sig alla och ropar till - som i det brittiska parlamentet - för att sedan sätta sig ner och fortsätta sorla.

Vad händer om man väljer att vara tyst under ett parti? Kanske blir den tystnaden som ett aktivt val där man faktiskt lyckas att stänga av tankarna och inte låta hjärnan arbeta med olika problemlösningar. Kanske är klottret i bakgrunden en hjälp för att förhålla sig till situationen med en koncentration som skulle vara svår att uppnå annars.

Klottra på och tänk att det är ditt eget mantra för att komma till en stillhet i hjärnan. En stillhet som tillåter alla former av överraskningar.