James Joyce Ulysses 100 år

 Idag är det 100 år sedan Ulysses av James Joyce kom ut. Jag har fortfarande inte läst den i sin helhet men känner mig ändå influerad av den. I slutet på 80-talet gjorde vi en resa på Irland. Jag, Ove Haugen, Bebe Risenfors och hans då 3-årige son Åke. Som en parentes kan nämnas att filmen Tre män och en baby hade släppts ett par år tidigare och vi kunde dra växlar på säga att det var vi som var förgrundsgestalterna till personerna i filmen.

Under de tre veckor som vi reste runt på ön i Bebes Folkabuss och sov under bar himmel ute vid någon kustremsa pratade vi mycket om James Joyce och vi hade högläsning ur boken. När vi kom till Dublin så var det första vi gjorde att besöka tornet i utkanten av stan där handlingen tar sin början i och med att Stephen Dedalus bodde där under en kort period. Vad jag minns så läste Bebe första kapitlet högt för oss andra medan vi satt utanför tornet och tittade ut mot havet, men jag kan så klart ha byggt upp en romantisk minnesbild av hela situationen. Vad jag däremot minns var att Åke inte kunde säga Irland utan sade Ilrand och att han var välkommen på i stort sett alla pubar i landet.

Det blev en vänskapsresa där det mesta handlade om samtal, ibland om Joyce, ibland om livet som det varit och som det kanske skulle kunna bli. Vi hade just gjort en första konsert med Bad Liver på Angereds teaters avslutningsfest och kände att detta var något vi ville fortsätta med. Historieberättandet fanns runtomkring oss hela tiden, det räckte att gå in på en lokal pub för att någon stamgäst skulle komma och sätta sig med oss och börja berätta en historia. Jag blev själv mycket påverkad av detta sätt att improvisera fram en berättelse och göra små förändringar utifrån hur lyssnarna tog emot vad som sades. Något jag fick användning för när vi sedan byggde föreställningen ”Dagar och nätter i Glömskeboda” kring översättningarna av Tom Waits texter, som också hade en liknande prägel i berättandet. Jag tror aldrig att vi skrev något material för föreställningen utan vi lät det växa fram genom improvisationer och samtal. Så som vi gjorde där i Folkabussen på Irland eller som när vi satt i någon lägenhet och spånade fram vad som skulle kunnat hända, jag och Gerhard Hoberstorfer. Det kändes då som att allt hade sitt ursprung på de irländska pubarna och det fick bli vår skola.

Kanske det första mötet med Joyce och Ulysses var kapitlet utan skiljetecken där Molly Blooms tankar fick strömma fritt, så som inre tankar alltid gör. Jag hade ett särskilt förhållande till detta kapitel då jag på högstadiet börjat tycka om att skriva berättelser, men inte riktigt förstått hur man använder punkt och kommatecken. Inga andra skiljetecken heller om jag ska vara ärlig. Så när jag lämnade in min 7 sidor långa uppsats utan skiljetecken till min svenskalärare så fick jag tillbaka den med en rödmarkering längst ner på första (1:a!) sidan. ”Det här är omöjligt att läsa, jag orkar inte längre”. Så gav han mig underkänt på arbetet och jag strävade vidare i några år och hamnade till slut på Lingvistiska institutionen i Göteborg där jag fick Lars-Gunnar Andersson som grammatiklärare. Han började med att förklara hur viktigt ett ord som ”Öh!” var samt att förklara att det inte behöver vara fel att säga ”Har du sett han? Då kände jag att jag kommit rätt och fick lite ordning på det i alla fall.

Grattis James Joyce och grattis Sylvia Beach och Shakespeare & Co. Grattis också till alla som, liksom jag, har kvar upplevelsen av att läsa boken från pärm till pärm.