Gitarrister som upptäcker - och fick mig att upptäcka - en ny värld

Vid ett samtal med min vän Beche berättade han om filosofin gällande felspel: Om du spelar fel under en session, se då till att göra om detta fel flera gånger. Då kommer lyssnaren att tolka det som att det var meningen. Det här är ju en metod som alltid fungerar, och inte bara fungerar utan kan vara källan till nya kreativa val. Det var bland annat en av storheterna med Jimi Hendrix spel. Inte att han var snabbast eller kunde utnyttja skalor på bästa sätt utan att han gav sig ut på irrfärder för att överraska sig själv och tvingas att lösa det som uppstår.

Jag var i 20-årsåldern när jag gått igenom olika faser som gitarrist men ändå hade en känsla av att det fanns något som jag kunde göra till mitt eget. Fick då höra en inspelning med Richard Hell & the Voidoids där gitarristen Robert Quine spelar ett kort solo. Det var något i attacken och respektlösheten som tog tag i mig och jag började leta efter en spelstil där högerhandens driv var det avgörande medan vänsterhanden fick trycka ner strängarna lite slumpvis för att sedan låta örat bestämma när det lät bra. Det är något magiskt med metallsträngar som töjs och krockar i kluster som får förstärkaren att arbeta på högtryck.

Blank Generation - Richard Hell & the Voidoids 

Eller som David Toop beskriver det i sin självbiografiska bok FLUTTER ECHO - Living within sound hur han som tonåring tidigt 60-tal spelar gitarr i ett bluesband och upptäcker att om man drar slide-röret fram och tillbaka över strängarna på en elförstärkt gitarr åstadkommer ett ljud som är så rikt i sitt spektra och så främmande jämfört med all den musik han hört tidigare. Ett sådant tillfälle kan öppna upp för ett livslångt forskande inom den värld som handlar om ljud, allt från noise till vardagsljud.

När sedan Arto Lindsay dök upp i New York-bandet DNA och hade stämt ur hela gitarren och använde den som ett kaotiskt slagverksinstrument fanns det liksom ingen ände på vad det går att göra med en elgitarr.

Blond Red Head - DNA

Både Marc Ribot och Mary Halvorsen, två inspirerande gitarrister med gedigen skolning i både fingersättningar och jazzskalor, pratar om metoder för att störa sina invanda spelsätt. Till exempel att använda lösa strängar i ett solo, strängar som egentligen lägger till en felaktig ton i skalan men som får hjärnan att hitta nya lösningar. Eller att helt enkelt bara trycka ner fingrarna på ett ställe där erfarenhet och träning ställs åt sidan för att behöva leta i en annan del av hjärnan. Eller som i Mary H’s fall att använda en pedal som kan förändra pitchen på tonen vilket också gör att lyssnaren måste tänka om för att förstå sammanhanget. Som här i fina Beatlescovern 

With a Little Help From My Friends - Mary Halvorson

That’s entertainment!