Urljud och Nuljud

Allt vibrerar. Universum vibrerar och urgamla indiska texter tyder på att de var övertygade om att det fanns en vibration även innan Big Bang, de kallade den för Brahman. Vibrationerna kan yttra sig på flera sätt, som ljus, i elektromagnetiska vågor eller som ljud. Vår planet jorden har sin egen vibration och allt på vår planet vibrerar och känner av vibrationer. Oliver Sacks skriver i sin bok Att se röster om hur totaldöva uppfattar skillnader i vibrationer, han nämner Lucy K. som varit döv sedan födseln som, genom att lägga handen på ett piano, kunde uppfatta hur pianisten spelade en kvintintervall. Hon hörde inte ljudet men hon kände en tydlig skillnad i vibrationerna.

Man kan registrera ljudvibrationerna som vågor och därmed se skillnad på om det är en hög eller låg ton som hörs. I mitten på 1800-talet började man forska i hur det skulle vara möjligt att skriva ner mer komplexa ljudmönster i en slags ljudskrivare=fonograf. Thomas Alva Edison presenterade sin första fonograf 1877 och mänskligheten stod inför en ny tid när man så småningom skulle kunna lyssna på vilken musik som helst i hemmamiljö tack vare utvecklingen av denna uppfinning.

1919 skrev Rainer Maria Rilke en kort berättelse Urljud där han beskriver hur en fysiklärare förklarar för skolklassen hur en fonograf fungerar och låter eleverna tillverka en egen variant med hjälp av kartong, vaxpapper och ett strå från en klädborste, samt en cylinder som täcktes med stelnat stearin där ljudvågorna kunde graveras in. Detta gjorde starkt intryck på den unge Rainer och när han 15 år senare deltar i en anatomilektion och får se ett kranie med den kronsöm som går rakt över huvudet inser han att den har samma spårliknande utseende som det som bildats i stearinet när strået grävde sig ner. Vad skulle hända om man satte ner en nål i denna skåra och sedan lät den fortplanta sig till ett membran? Skulle en ton uppstå? en melodi? Skulle det bli ljudet av människan? ett urljud? Och vilka andra konturer skulle kunna sättas under den spelande nålen? 

Efter att The Who slutfört arbetet med rockoperan Tommy (1969) började Pete Townshend på ett nytt projekt som skulle bli ännu en rockopera Lifehouse men som aldrig slutfördes. Han hade genom åren och upplevelserna av de energier som brukade uppstå under livekonserter funderat alltmer på vad som händer mellan människor i ett rum där musiken pumpar fram rytmer och vibrationer. Han beskriver i intervjuer hur dessa vibrationer var så påtagliga att det var som att världen skulle kunna stanna och enas i en enda samklang och att publiken skulle kunna dansa sig in i oändligheten där själarna skulle frigöras från sina kroppar och hamna i ett slags Nirvana. Dessa tankar var direkt hämtade från den sufiske musikern och filosofen Inyat Khan, från Indien som skrivit om just sambandet mellan ljudvibrationer och den mänskliga själen, och som flyttade till London 1914 där han skapade ett center för att sprida sina idéer till en europeisk publik. Intresset för indisk filosofi och religion hade i slutet på 60-talet en renässans framförallt inom den rockmusik som sökte nya vägar att vidga sinnena, med hjälp av droger, mysticism, ritualer och ett allt större intresse för experimentell konst.

Nu sitter jag hemma och lyssnar på The Beatles takkonsert i London och musiken når mig inte längre genom en pickup som läser av spår i en vinylskiva utan ljudspåret är digitaliserat och spelas upp på min telefon och flyttar sig till högtalare via bluetooth. Men händelsen vibrerar ändå även om det är över 50 år sedan konserten spelades in. Allt vibrerade den dagen, instrumenten, energin mellan medlemmarna, människor nere på gatan som plötsligt uppfattade vad det var de hörde och det spred sig och vibrerar fortfarande när vi träffas och pratar om ett enskilt tillfälle i historien.