The Great Learning Orchestra

Vi förbereder nu en trippel-CD med The Great Learning Orchestra och till bookleten ska jag skriva en text om hur orkestern har utvecklats under åren. Här kommer en första skiss:

 Hösten 1997 flyttade jag till Stockholm för att medverka som musiker i Dramatens uppsättning av Black Rider av Robert Wilson, Tom Waits och William Burroughs. Det skulle bli den första premiären på nyrenoverade Elverket och det var en slags återförening av kärntruppen i det som varit Bad Liver, men även musiker från en produktion, Blå Ängeln, året innan som hade kraschat redan efter ett par föreställningar. Det blev en fin mix av musiker i orkesterdiket och jag hamnade bredvid en helt ny bekantskap, Pelle Halvarsson som spelade cello. Själv spelade jag kontrabas och dubblerade lite på gitarr. Det blev en succé som spelade ett år på Elverket för att sedan göra en turné i Sverige. 

När vi närmade oss slutet på spelperioden hade vi musiker redan planer på nya produktioner att gå vidare med, dock på helt olika teatrar. Jag och Pelle pratade om hur vi skulle kunna fortsätta hålla kontakten och idén kom upp att vi måste bilda en egen orkester som kan fungera oavsett vilken produktion vi jobbar med. Jag hade då läst boken ”A year, with swollen appendices” av Brian Eno. I ett av kapitlen berättar han om när han som ung musiker/konstnär medverkar i experimentella musikerkollektivet The Scratch Orchestra lett av den brittiske komponisten Cornelius Cardew. De framför ett körstycke från sviten The Great Learning, ett stycke som börjar med ett kluster och fortsätter sedan enligt ett regelsystem som gör att klangerna hittar intervaller som utvecklas och blir renare och vackrare för varje gång en sångare byter ton, och ofta slutar det efter 30-40 minuter med en öppen ren kvint. En sån orkester vill jag starta, sade jag. Självklart sade Pelle.

Vi möttes på ett kafé i Kungsträdgården och öppnade våra adressböcker för att börja bjuda in musiker. Vi fick höra talas om en nystartad klubb som hette Klubb Sekt och som höll till i en av de mindre lokalerna på Nalen. Vi övertygade dem om att få komma och spela där, då hade vi bestämt att första stycket på vår repertoar skulle bli Terry Rileys ”In C”. Vi ringde runt, skickade brev och pratade med vänner och kollegor. Som tur var så skulle Jeanette Lindström uppträda samma kväll med en orkester under ledning av Hans Ek, vilket gjorde att vi fick några extra medlemmar på köpet. Sedan var bollen rullning.

Eftersom vi var inspirerade av en orkester som spelat ett stycke med namnet The Great Learning så blev vårt namnval enkelt: The Great Learning Orchestra och i Juni 1999 var vi ett faktum. Vi hade redan bra kontakt med Bosse Persson på SAMI som älskade idén att bjuda in många musiker till ett stort lärande så han öppnade upp lokalerna på Döbelnsgatan och lät oss använda både kopiator och frankeringsmaskin för att kunna göra våra utskick. Detta var alltså några år innan all kontakt togs via email eller sociala medier. Vi hade nu fått möjlighet att repetera och anordna workshops. På något sätt så lyckades vi få en del mindre bidrag för att bjuda in intressanta komponister att samarbeta med. En av de första var Gavin Bryars, som både varit medlem i The Scratch Orchestra men också komponerat det fina stycket ”Jesus Blood Never Failed me Yet”, ett stycke som betytt mycket för många av oss. Vi lyckades få ett samarbete med Högalidskyrkan och kunde framföra stycket i december 2000 för en fullsatt lokal. Dessutom gick vinsten till Situation Stockholm vilket passade extra fint eftersom Jesus Blood… bygger på en dokumentär inspelning av en hemlös som sjunger en enkel sång när han strövar runt på gatorna.

Vi arrangerade en orkesterversion av Erik Saties Vexations, ett en sida långt pianostycke som spelas 840 gånger och därmed blir 24 timmar långt. Det var mer schemaläggning än repetitioner för att vara säkra på att det var minst en kvartett på scenen hela tiden. Vi var där alla de 24 timmarna, jag och Pelle, vi sov i korta skift och växlade sedan mellan att hälsa nya musiker välkomna eller att hålla räkningen genom att tejpa upp de 840 sidorna längs väggarna en i taget efter varje runda. Det var enda sättet att hålla räkningen. Till slut hade vi byggt vår egen gravkammare med Saties musik ekande i öronen i flera dagar efteråt. Det blev mer Satie när vi spelade hans Musique d’ameublement i Kungsträdgården. Bara några timmar denna gång men tillräckligt för att skapa en märkligt magisk stämning i uterummet.

Vi spelade med Terry Riley och fick beröm för att vi återskapat stämningen från 60-talets experimentella musikscen, vi bjöd in Dave Smith som arbetat nära Cardew och var en av de sammanhållande när medlemmar från Scratch Orchestra hade återföreningar. Vi bjöd in Ulrich Krieger som transkriberat Lou Reeds Metal Machine Music för elektrifierad orkester, och det var väldigt nära att Lou kom till Stockholm för att medverka i det stycke han var så stolt över. ”Ett Stålbad” var överskriften i DNs recension och det stämmer, men ett bad som öppnade många lyssnares öron för hur mycket det fanns att hämta i detta noise-epos.

Vi hade från början en inställning till medlemskap att har man en gång medverkat i GLO så är man medlem. Inga medlemsavgifter, inga listor på vilka som varit på möten och inte så många möten heller. Ja, vi bildade en förening för att kunna söka verksamhetsbidrag då vi tyckte att vi gjorde nytta för Stockholm och Sveriges musikliv genom att anordna workshops för de som ville vara med och pedagogisk verksamhet för barn i alla åldrar. En bra sak med experimentell musik är att den är öppen och fri för alla. Det handlar om att lyssna och vara uppmärksam. Det finns många ensembler som består av skickligare musiker vad gäller att läsa noter och vara snabba med sina fingrar, men det finns få ensembler/orkestrar som lyssnar så bra som The Great Learning Orchestra. Pelle tyckte om att säga några väl valda ord inför varje konsert både till orkestern innan publiken anlänt och till publiken innan konserten började. Det handlade alltid om att lyssna och ägna all uppmärksamhet åt den tid som konserten pågick.

Åren gick och GLO började alltmer bli en sammansättning med musiker - från spridda håll som rock, jazz, folk, impro, klassisk m.m. - och konstnärer som var nyfikna på ljud och kollektiva samarbetsformer. När vi repeterade grafiska partitur blev det ofta intressanta samtal om hur man läser bilderna, ibland var samtalen längre än själva spelandet. Vi diskuterade mycket hur vi kunde jobba för att öka andelen kvinnor i orkestern och gjorde en serie konserter utifrån Pauline Oliveros stycken, texter och idéer ”Software for People” (efter en av hennes böcker). Idén var att tolka en del av hennes stycken och samtidigt bjuda in kvinnliga komponister och konstnärer för att skapa något i Oliveros anda. Pauline själv var så klart inbjuden men valde att medverka via länk då hon vid 80 års ålder ville vara försiktig med för långa resor. Den kvällen på Fylkingen när hon ledde orkestern och publiken i en gemensam körmeditation var ett mycket starkt ögonblick för alla deltagare. 

När det sedan blev dags för 20-årsfirande ville vi fortsätta i samma anda och bjöd in komponisterna Christina Campanella, Leah Asher och Ida Lundén att skriva något för GLO som är baserat på något som vi framfört under de år vi har existerat. Nu var Pelle sjuk och dök upp lite sporadiskt när han kände att han orkade. Orkestern har omformats så många gånger och medlemmar har kommit och gått utifrån behov och förmåga, det är hela idén med det fria spelandet. Pelle och några till har vandrat vidare men lämnat avtryck bara genom att vara närvarande i de stunder då vi öppnat upp för lyssnandet, i  nuet, i rummet, i tiden. Vet inte hur gammal den här orkestern kommer att bli men avtrycket kommer att stanna kvar hos de som varit med.