KREATIVITET OCH BOKSTAVSKOMBINATIONER

 Vi samtalar mycket, vi som jobbar med så kallat kreativa yrken. Vi pratar om vad som fått oss att hamna där vi hamnar och vad som gör att vi inte slutar och lägger av trots motgångar och osäkerhet. Vi fortsätter stånga oss blodiga för att slutföra en idé som plötsligt bara dök upp i huvudet, och vi gör det också. Ofta. Fler än en gång har någon av oss sagt: ”Det är väl någon diagnos jag har”, eller ”Jag vet inte vilken bokstavskombination jag har men någon måste det vara”. Det kanske är så, det kanske är dags att omformulera begreppen så att rätt personer får rätt uppgifter på arbetsplatser. 

När begreppet bokstavskombinationer blev ett allmänt samtalsämne så tänkte jag ofta tillbaka på min egen skoltid och vilka som var diagnosbarn, för de har ju alltid funnits. Jag brukade skämta om att min bokstavskombination var L.E.I.F och en bra lärare kunde anpassa undervisningen så att just mina behov kunde få utlopp (det var verkligen inte alla lärare som klarade detta). I klassen fanns också bokstavskombinationerna J.Ö.R.G.E.N och S.I.V och flera därtill. En del var helt hopplösa i gruppsammanhang och fick skickas iväg till OBS-klass vilket stämplade dem ännu mer som problem och i den klassen fick de egentligen bara träna på att utveckla sina problem.

Idag diskuteras det bland psykologer och på arbetsplatser om att använda sig av sina diagnoser. Det har inte kommit så långt ännu men några börjar upptäcka potentialen hos människor som inte bara tänker utanför boxen, de kanske inte ens har någon box överhuvudtaget. Det har gjorts tester där en grupp bestående av hälften ”normala” och hälften ADHD-personer har fått hitta på och rita 10 olika frukter som inte finns och så klart lyckades ADHD-personerna mycket bättre då de inte var begränsade av vad som är lämpligt och vad man får. Det handlar bara om att hitta rätt plats för rätt person för att kunna utveckla och använda olika förmågor.

Nullum magnum ingenium sine mixtura dementiae fuit, “det finns inget geni utan en gnutta galenskap”.

Min vän Håkan Lidbo har skapat en modulär arbetsplats där han kan bjuda in intressanta personer att få vara med och utveckla spännande projekt som kräver en total frihet i tänkandet för att kunna skapa något som inte tidigare har funnits. Han säger: ”Mycket av det som tillverkats genom tiderna är bara varianter på något redan existerande, en stol är en stol och ett hus är ett hus även om man hittar på en ny design. Varför inte försöka hitta något som helt bryter med en gammal tradition. Hus till exempel, det är enklast, billigast och mest funktionellt att använda räta vinklar, men det leder till att alla rum - framförallt offentliga rum - har problem med akustiken då det uppstår stående vågor.” Detta måste man sedan rätta till genom att hyra in en akustikexpert som får sätta upp dyra akustikplattor för att skapa en miljö som går att arbeta i. Håkan och hans tillfälliga kollegor, ofta sådana som varit hopplösa i skolan, kan tillsammans bygga något som inte har någon som helst praktiskt funktion men som öppnar upp för nya sätt att tänka på hur man använder material eller ljud eller bild på ett nytt sätt.

Vilken spännande framtid vi har framför oss om vi öppnar upp dessa möjligheter och släpper fram dessa personer som inte har någon egen låda att sortera sina idéer i.