Det inre språket - Poesi utan ord

 Jag är inne i en period när jag läser flera böcker samtidigt, det kan vara sådant som legat på väntelistan ett tag blandat med någon bok som jag beställt på biblioteket för att jag sett den nämnas i ett intressant sammanhang, eller helt enkelt något som fångat uppmärksamheten bara genom en intressant titel eller ett omslag.

Ibland börjar de här böckerna att tala med varandra om samma saker fast ifrån olika vinklar. En synkronicitet uppstår, då mitt undermedvetna är ute efter en viss typ av information och därmed helt öppen för att ta emot företeelser som i andra fall bara skulle svischa förbi i flödet. 

I nittonhundratalets början fanns en ung psykolog i Sovjetunionen som hette Lev Vygotskij. Han forskade bland annat i barns språkutveckling och framförallt den övergångsperiod när barnet skaffar sig ett talat språk. Han menar att det då också utvecklas ett inre språk med egna rytmer och mönster. Ett slags organiserat icke verbalt språk som lever under egna regler och som kanske bearbetar intryck på en annan nivå än det intellektuellt tydliga språk där förklaringen är inneboende i själva ordens semantiska betydelse. Idag vet forskare som arbetar med djurs beteenden att ett inre språk krävs för att de ska kunna göra de val de gör i vissa situationer.

När jag tar paus från denna tankegång, som är hämtad ur Peter Godfrey-Smiths bok Djupsinne, om bläckfiskars liv och intelligens, tar jag upp en poesibok som jag nyss hämtat på biblioteket Perservance av Raymond Antrobus en jamaicansk författare som bor i England och som är hörselskadad. När jag slår upp boken börjar den en textrad i kursiverad stil:

There is no telling what language is inside the body

och sedan:

My ear amps whistle as if singing

to Echo, Goddess of Noise,

the ravelled knot of tongues

of blaring birds, consonant crumbs

of dull doorbells, sounds swamped

in my misty hearing aid tubes…

…What language 

would we speak 

without ears?

Han fortsätter med att referera till Gaudí och hans katedral i Barcelona som en plats att fånga in ”the holy sound” och hur han lät begrava sig själv i byggnaden för att för alltid vara en del av konstruktionen, och det får mig att tänka på besöket i Emanuel Vigelands mausoleum på väg upp mot Holmenkollen i Oslo. Hans aska ligger där i en urna ovanför in/utgången och vi fick gå in där bara några få i taget för att uppleva hur målningarna på väggarna växte fram ur mörkret när ögonen vant sig. Men ljudet! ett fantastiskt reverb vars svans tonade ut längs med väggarna för varje fotskrap eller andetag som uppstod därinne. Det var som att vara inne i en kropp med ett eget inre språk som jag inte förstod då, men som har funnits kvar i mig sedan den dagen. 

Det finns ett inre språk som vi har glömt bort. Barnen vet och de döva kan höra det. Vissa djurarter använder det för att kommunicera med varandra. Det finns en poesi utan ord.