Att höra med kroppen

 Vid 48 års ålder, när han ansågs vara på toppen av sin karriär, blev han helt döv. Själva hörselnedsättningen hade varat och verkat i nästan 20 år och blivit sämre och sämre, och till slut så stängdes dörren till den ljudande omgivningen helt och hållet. Vad gör man av sitt liv om man har ägnat nästan all sin tid åt musiken? Eller ljuden? Tänk att varje dag från och med att man fyllt 30 börjar att upptäcka hål i ljudspektrat. Inga syrsor, inget sus ifrån träden, inget fågelkvitter, inga fotsteg i gruset, inga röster, skratt eller utrop, inga vagnar som skumpar fram på kullerstenarna, inte ljudet av kyssar, inte hjärtat som bultar när man blir glad eller upprörd, inga kyrkklockor…


Ett efter ett tonar de ut, alla ljuden. Och instrumenten, först piccolaflöjterna med sina höga toner och sedan instrument efter instrument beroende på frekvensomfång. Det sista som fanns kvar var förmodligen det vemodiga dunkandet från en Gran Cassa längst bak i rummet vars ljudvågor långsamt letar sig fram till dirigentpodiet. Allt blir tyst och bara musiken återstår. Den sanna musiken. Musiken som idé. Den tar plötsligt en ny form och blir visuell och därmed hörbar, men bara för den som kan föreställa sig. Där vaknar klarinetten med en stigande sekvens som avslutas med något som påminner om fågelkvitter, ja, det ser ut som fågelkvitter och det känns som fågelkvitter när jag tänker på det. Ljudvågornas vibrationer finns ju kvar där inne i kroppen och kan väckas genom att stimulera kroppen med nedtecknade serier av noter som blir toner som blir mönster och fåglar som flyger iväg och dansar på himlen. Stråkarna bildar vindar som blåser in från olika håll och bär fåglarna, kastar runt dem i vindkaskader där insektsflöjterna bryter igenom som små arméer av övertoner. Virveltrummorna manar på och sedan kommer hela brass-sektionen och cello-sektionen och basarna och pulsen blir en rytm som är ett gigantiskt hjärta som slår och vibrerar i sitt eget tempo. Hjärtat börjar slå snabbare och skapa en egen puls som sprider sig ut i resten av kroppen. En puls som är stadens puls och tiden som rusar framåt in i nya decennier och sekler. En puls som förs över från hjärtat till städerna, till fabrikerna till massorna i demonstrationstågen som skanderar och ropar. En puls som är framtiden och framtiden som är en puls nedtecknad med en fjäderpenna som dansar fram över pappersarket. Dansar som en skridskoåkare och lämnar efter sig bläckplumpar som bildar en egen visuell rytm som ligger som en kontrapunktiskt stämma under skridskoåkarnas piruetter.


Vibrationerna upphör aldrig, det gäller bara att skapa ett språk som kan tolkas och sedan överföras till andra. De blinda kan se med sin känsel, de stumma kan tala med sina händer och de döva kan höra med hela sin kropp. Jag vägrar att tro att den musik som han skapade efter att ljudet stängts ner var skapad av matematiska och logiska konstruktioner utifrån ett regelsystem som talar om hur man kan kombinera noter och pauser på ett papper.




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

CV med misslyckanden

Håkan Hellström och Ace of Base

Det femte elementet - kvintessensen