Återlyssning - Retroaktiva skivrecensioner

 Skivrecensioner handlar nästan alltid om en aktuell händelse. Hur står sig den nya utgivningen jämfört med sin samtid? Vad har den här plattan att säga oss? Själva recensionen bör komma inom en månad annars är aktualiteten som bortblåst och nyhetsvärdet nere på noll. Men om man skulle vända på det? Att recensera skivor som givits ut för 40 år sedan, eller 60, men med två perspektiv - ett utifrån hur musikklimatet var när den gavs ut och ett hur själva utgivningen har klarat sig fram till idag. Har den något att säga oss idag som inte framkom när den först gavs ut. Jag lekte med tanken på att skriva några sådana recensioner och här kommer en av dem:

TELEVISION - MARQUEE MOON (1977 Elektra records)

Sveket mot punken (enligt Richard Hell)

Jag måste erkänna en sak. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i vare sig Abba eller punk. Jag ställer för höga krav vad gäller autenticitet när det handlar om Abba och jag är för pretentiös när det handlar om punken. Alltså var Televisions Marquee Moon perfekt för mig. Richard Hell som var basist i en förstaupplaga av bandet har skrivit i sina memoarer I Was a Very Clean Tramp hur han föraktade deras svek mot hela punkattityden genom att införa genomtänkta passager och växelspel mellan gitarrerna som byggde på att den ena gitarristen visste vad den andra gjorde för att kunna släppa låtens struktur och ge sig in i långa modala improvisationer över ett enkelt riff. De hade alltså tillbringat en otalig mängd timmar och dagar med att repetera och diskutera låtuppbyggnader och överraskande ackordvändningar, något som var ovanligt inom den New York-punk som var rådande vid tiden. Ingenting lämnas åt slumpen och de tillåter sig solistiska friheter bara när det är dags för ett solo, som i titellåten där musiken nästan stannar av och börjar om med ursprungsackordet och låter sologitarren långsamt känna sig fram för att sedan tillsammans bygga upp helheten till fantastiska höjder.

Det har visat sig att det var just pretentionerna som gjorde denna inspelning så överjordiskt perfekt när det handlar om rockmusik. Den svenske låtskrivaren Ulf Dageby talade någon gång om att sättningen trummor, bas och två gitarrer är rockens stråkkvartett och Television visar att det är sant. Det finns inga likheter med den underbart charmiga hjärndöda punken ifrån Ramones tidiga inspelningar och inte heller något som liknar det hedonistiska utlevandet hos Johnny Thunders eller senare Kurt Cobain. Det är alldeles för genomtänkt och intellektuellt men så bedårande bra för att de använder sig av en slags spleen som är hämtad direkt ifrån de franska poeter, t.ex. den som Tom Verlaine hämtat sitt efternamn ifrån. Det är intelligent och uttänkt in i minsta detalj men med en attityd som sätter grunden för all slags intellektuell rockmusik sedan dess. Så Richard Hell hade rätt - Det är inte punk. Men de förändrade idén för alltid om hur gitarrbaserade band kunde låta. Man kan dessutom direkt höra länkarna bakåt då det märks så väl att de var mer inspirerade av John Coltrane än av Chuck Berry i sitt gitarrspel, precis som The Byrds drygt tio år tidigare. Men det intressanta med Television är att de aldrig lämnar sitt New York. Parallellt med Patti Smith söker de efter en ny storstadspoesi som är genomtänkt och välformulerad även om den är klädd i rockens allra mest klassiska attribut. 

Det tog ganska lång tid för dem att mejsla fram Marquee Moon. Idag kan man lyssna på de inspelningar som Brian Eno producerade för en demoversion. Richard Lloyd har själv sagt att anledningen till att de inte gick vidare med dessa versioner var att Richard Hell, som fortfarande var medlem, inte dög som basist plus att trummisen ”was all over the place”. Det låter mycket mer som finurlig pop än den strängt komponerade gitarrmusik som kom med på plattan, även om det går att höra även på demoinspelningarna vart herrarna Lloyd och Verlaine är på väg.