Återlyssning - Den modala friheten

 Skivrecensioner handlar nästan alltid om en aktuell händelse. Hur står sig den nya utgivningen jämfört med sin samtid? Vad har den här plattan att säga oss? Själva recensionen bör komma inom en månad annars är aktualiteten som bortblåst och nyhetsvärdet nere på noll. Men om man skulle vända på det? Att recensera skivor som givits ut för 40 år sedan, eller 60, men med två perspektiv - ett utifrån hur musikklimatet var när den gavs ut och ett hur själva utgivningen har klarat sig fram till idag. Har den något att säga oss idag som inte framkom när den först gavs ut. Jag lekte med tanken på att skriva några sådana recensioner och här kommer nr 2 i serien:


                                    John Coltrane - A Love Supreme (1965 Impulse Records)



Jazzen utvecklades i enorma språng under de första 40 åren sedan sin tillkomst. Från att ha varit baserad på bluesen och sedan hämtat melodisk inspiration från gospelsångerna i kyrkan så började musikerna att söka efter nya sätt att improvisera över de ackordstrukturer som låg till grund för melodin. I början var det enkla variationer på melodin men utvecklingen hittade nya finurliga vägar och man lät olika skalor ligga till grund för en friare tolkning av låten. Senare började musiker att förändra ackordstrukturen och ersatte de tre grundackorden i 12-taktersmelodierna med olika lösningar på alternativa klanger och färgningarna av ackorden blev allt mer modiga och när bebopen hade rört om i ackordsgrytan så var i stort sett allt möjligt. Men på något sätt fanns hela tiden grunden kvar och om man gjorde en trädanalys av ackordstrukturen så kunde man ganska snart komma tillbaka till de traditionella tonika, dominant och subdominant i en 12-takters struktur. Detta skapade en typ av musiker som kunde improvisera både snabbt och flyhänt tack vare att de lärt sig grunderna så bra. Det finns många likheter mellan Charlie Parker och Johan Sebastian Bach när man lyssnar på hur de använder ett material och utvecklar det inom en sträng ram för vad man tillåts göra. Så klart att detta måste komma till en punkt där man inte kan gå längre. En punkt där något annat måste ta över. John Coltrane börjar under tidigt 60-tal att experimentera med modala skalor ovanpå ett komp som inte bryr sig om att följa de traditionella ackordsstrukturerna. I bland är de inte ens intresserade av att byta ackord överhuvudtaget. Improvisationerna får sväva fritt ovanpå ett klangmaterial som bara använder sig av jazzens rytm men som egentligen sysslar med något helt annat. En urmusik som hämtar lika mycket från gregoriansk körsång och afrikansk urmusik som ifrån sina jazzföregångare. A Love Supreme är spirituell musik som öppnar upp för en helt ny värld. En värld som snart ska ta sig allt större friheter i sound och rytmimprovisationer och närma sig universums sfäriska musik. Så här, när jag lyssnar i efterhand kan jag höra hur denna musiken har påverkat så många i alla möjliga olika genrer genom åren:


Den rockmusik som växte fram på den amerikanska västkusten i mitten på 60-talet: Jefferson Airplane, Grateful Dead  och The Byrds och framförallt låten Eight Miles High som öppnade upp för en ny frihet inom rockmusiken och som i sin tur kom att influera andra band ända in i vår egen tid. Roger McGuinn lär ha sagt någon gång att kassetter med Coltrane var flitigt använda i turnébussen.


Miles Davis, som tidigare spelat med Coltrane och gått igenom en liknande process, tog sin helt egna väg i och med Bitches Brew och de inspelningar som följde under de följande åren. Lyssna t.ex. på ”He loved him madly” från ”Get Up With It”. En LP-sida som trevar sig fram och söker efter klanger och rytmer och där Miles själv väntar ca 15 minuter innan han tar sin första ton. Lyssnandet och kommunikationen mellan musikerna är så koncentrerad så att man som lyssnare blir hypnotiserad.


Jan Garbareks samarbete med The Hilliard Ensemble där saxofonen tillåts färdas fritt över den stränga fyrstämmiga satsen i körstycket.


Att lyssna på A Love Supreme idag kan inte jämföras med hur det måste ha varit när den kom ut. 1965 måste den ha upplevts som om en urkraft har tagit sig in i vårt lyssningsrum, en kraft som är igenkänningsbar men som använder beståndsdelarna på nya sätt. I vår tid sitter vi inne med facit på hur Coltrane kommer att utveckla sitt spel och sitt sätt att samarbeta med andra musiker. A Love Supreme är en start och resan går vidare mot Ascension, Interstellar Space och Sun Ship och det går att höra hans utveckling, hur den rusar som ett rymdskepp under de år som följer och hur han låter musiken bli allt mer kollektiv där fria stämmor samsas och krockar med varandra som partiklar i ett kvantfysikaliskt experiment, men hela tiden med en fot i den jazz där han hade sina rötter. 

Kommentarer

  1. Inte bara västkustrocken - t o m punken har Coltrane att tacka för mycket av den relativa frihet man hade i musiken i början åtminstone (innan punken sålde ut men det är en annan historia) som Iggy Pop minns det i en intervju(“Iggy Pop” by Kristine McKenna, in Talk to her: Interviews):

    “The first time I heard Coltrane the cut was A love supreme, and that’s an extremely simple three-note bass line that repeats without variance throughout the duration of a very long piece.”

    “I was a novice unfamiliar with that sort of jazz, and I heard him run through the gamut of emotions on his horn, from tender to angry to bluesy to just…insane, to where it actually sounded offensive to me—until later.”

    “I liked the way he was dancing over, above, under, within, and without this rock solid motif that didn’t change, and that three-note motif established a trance world where he could do all those things. It seemed timely, spiritual, and earthy all at the same time.”

    “What I heard John Coltrane do with his horn I tried to do physically.”

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad intressant! Jag har ju förstått på senare tid vilket intresse Iggy har för jazz. Har du förresten hört hans program på BBC 6? Alltid överraskande musikval.

      Radera
    2. Ja, fantastiskt bra program - jag får flashbacks till nattliga lyssningar av Leif "Smokerings" Andersson som hade liknande raspiga kvalitéer på sin röst. Har bara hittat fem-sex avsnitt, undrar om det finns fler? Hursomhelst, underbart stilblandande!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

CV med misslyckanden

Håkan Hellström och Ace of Base

Det femte elementet - kvintessensen